måndag 7 augusti 2017

Det blonda yrvädret från Kvarnsveden...still hungry

När vi var små sprang vi mycket i motionsområdet Mellsta i Borlänge. Det ligger bara 500m från mitt föräldrahem så besöken där var frekventa. Platser som "Maskstället", "Skjutbanebacken" och "Ödalarna". 
Vi brukade träna 60m när det var dags för friidrotten i skolan på hösten. Pappa stegade upp 60m på en raksträcka och tog sedan tiden, speciellt exakt blev det väl inte på någon av variablerna men det var roligt. Han roade oss också med att agera kommentator när han hade varit starter.
"Och här kommer Det blonda yrvädret från Kvarnsveden, och hon vinner!!!!"

Samma blonda yrväder har nu lagt årets VM bakom sig (nästan, har lite research kvar att göra), dragit lärdomar och anmält sig till en ny tävling.

Den 11-12/11 är det dags att återigen springa 24h, denna gång i Augusta, New Jersey. Jag tar mig alltså över Atlanten, med eminent sällskap i form av fröken Dahlöf.
Det är lite skralt med 24h-lopp i Europa om man inte vill springa i en källare på Bislett, och där har jag redan lovat bort min kropp att vara support. Nästan hela svenska landslaget ska ju springa.

Förra veckan var den första på schema igen. Jag måste säga att jag är glad att coach tror på mig och inte ger mig någon mjukstart. Den hade jag ju iochförsig avklarat själv, joggat några oregelbundna gånger efter att vi kommit hem från semestern....
Nu däremot är kroppen trött och lite ovan och almanackan är fylld av träning och planering för resten av det där som kallas livet. 

Det händer en hel del i höst. Sista terminen på Tränarprogrammet drar igång, det är bröllop, dop och massa annat. Det är tight med lediga helger och jag kommer vara självisk och prioritera bort saker om det går ut över sånt som är viktigare.

För nu är det inga konstigheter vad som gäller fram till start. Det är egentligen väldigt enkelt.

Eat lightning.
Crap thunder.
"Det blonda yrvädret från Kvarnsveden"

tisdag 18 juli 2017

24h-VM 2017, My side of the story, eller; Att bli 10:a på VM och vara besviken

Jag åkte till Belfast med en dröm, att stå högst upp på prispallen och ta emot en guldmedalj.
Målet var högt; VM-guld genom att göra mitt livs lopp. 
Men realistiskt. Och genomförbart. Jag hade slitit hårt inför detta, länge, det är inte bara det senaste årets träning som har tagit mig hit. 
Jag hade blött, svettats och nog fasen hade jag gråtit lite på vägen också.
Jag satte allt på ett kort och spände bågen hårdare än någonsin förut, med de förutsättningar som fanns var det det enda rätta. Det fick bära eller brista. Den här gången brast det.


Foto: Annika Nilrud
Prisutdelningen gick nästan till så som jag hade föreställt mig de senaste månaderna. 
En amerikanska på tredjeplats, Polen på silver, tillochmed prispallen såg nästan ut som i min målbild, svart.
...men sen blev det fel. Jag stod inte högst upp på pallen och ur högtalarna ljöd inte Du gamla du fria utan istället klev Patrycja Bereznowska upp och Polens nationalsång spelades.

Crap.

Träningen hade gått bra, jag var snabbare och starkare än någonsin. Pers och god utveckling på alla möjliga pass och nära sub40 på milen, ett väl genomfört Stockholm marathon där jag lätt och ledigt var 90 sekunder från pers.

Den korta versionen av VM är att jag låg rätt på schemat (som ledde mot världsrekord) till 18.5h.
Sen fick jag ödem i hela kroppen, (ca 6kg vätska, saltrelaterat, oklart dock på vilket sätt i detta fallet och det kommer jag förmodligen aldrig få reda på) kunde knappt lyfta fötterna och fick promenera de sista 5.5 timmarna. Ödem stod inte på min skit-som-kan-hända-lista. Jag har sprungit 24h-lopp sedan 2009 så den listan är rätt lång.
Slutade på en 10e plats med ca 234km.

Ja, jag är besviken.
Skitbesviken.
Och jag måste få vara det. Det hjälps inte att jag kom 10a. Det var inte mitt mål. För några år sedan hade jag bara kunnat drömma om att få vara topp 10 på VM. Nu är saker annorlunda.

Den långa versionen kommer här:
Innan loppet kände jag mig väldigt trygg och lugn. Sammansättningen på teamet var oklanderlig. Jag visste att det var högst osannolikt att något skulle bli fel i supporten. Jag hade coach Andreas som support och utöver det fanns både Annika och Ulf (Nilrud) på plats. Jag friade nästan till Ulf när de under förmötet plockade fram material som de förberett för att få allt organiserat och på rätt plats. Laminerade namnbrickor och diverse attiraljer och Annikas som alltid pålitliga kökssax (som även iår kom till användning) fanns med. Om det var något som var oklart tog en ur ledarstaben reda på vad som stämde. Det fanns inga frågetecken och jag kände mig avslappnad.
Jag och Andreas hade pratat ihop oss i etapper fram till avresa och gjorde en sista avstämning kvällen innan start. Vi var båda medvetna om målet och vad som skulle krävas för att nå dit.

Starten gick klockan 12, banan på 1653m löpte i Victoria Park nära en av flygplatserna i Belfast och var relativt platt, med en Bislett-backe och vatten i mitten. Någon märklig betongblandning som underlag men den är ju lika för alla, men i övrigt utan anmärkning.

Block 1, kl 12-18:
Foto: Annika Nilrud
Starten gick. Sablar vad trångt det är. Drygt 300 löpare i mästerskapet och ytterligare 100 i "Open race". 
Jag hade stenkoll på varvtiderna jag skulle hålla, egentligen bara 2 olika. En att förhålla mig till de första 12 timmarna och en till de resterande 12. Mellan de skiljde det endast 10 sekunder. 
Det här loppet skulle jag vara kall från början, inte försöka jobba upp en buffert utan hålla samma tempo.
Några timmar gick. Lite stress över att bli varvad (vis av erfarenhet borde jag ha slutat med sånt för längesen) magstrul som innebar fler toabesök än planerat, lite varmt, oförtjänt ont i benen efter 3h (men som försvinner efter ca 8h) lite handbroms i. Men inget vi inte löste och snart kom min 6h-belöning. Jag låg före schemat, inte bra egentligen. Jag kände mig stark.


Block 2, kl 18-00.
Nu varvades jag inte lika ofta. Snart inte alls. Jag såg hur solen sänkte sig lägre och lägre. Snart, snart ska vi trycka på start.
Lite regn kom och gick. Det blåste rätt mycket längs banan, försökte ta rygg, struntade i det, mitt lopp. Jag sprang stabilt. Lite kokko i huvudet, fick lite koffein som redde upp det hela. Lite varmt fortfarande, började ta vatten och kyla ner mig.
Där kom 12h-Fantan. Mumma. Nu börjar jakten.

Block 3, kl 00-06:
Foto: Andre Mingneau
Några timmar efter midnatt började strulet från arrangörernas sida. Storbildsskärmen hade varit nedsläckt och omstartad några gånger, ingen fara egentligen, tror inte jag har sprungit ett enda 24hlopp där arrangören har lyckats haft igång den hela tiden. Tävlingstimern stod tätt intill skärmen så jag kollade varvtiderna där. Runt 15 timmar (tror jag) ligger jag helt plötsligt på marken precis innan varvning. Faceplant. Kan inte ta mig upp. Får hjälp. Fattar inte vad som hänt. Skrapat upp ena armen men klarat resten, lyckades hålla upp nunan. Ropar till coach som hör vad jag säger men tror han har hört fel. 
Passerar 100 miles enligt skärmen. Klockan är lite för lite känns det som. Får strax senare besked om att skärmen visar fel.
Ursäkta?!??!??!????????????
Jag frågar Andreas hur långt jag har sprungit. Får till svar att de inte vet.
Jesus-mouthf*cking-christ.
Nu är skärmen svart.
Jag springer på. Det går bra. Det går fort.
18h-öl. 6h kvar.


Block 4, 06-12:
Jag vet att jag ligger på schemat men har ingen aning om vad klockan är eller hur långt jag sprungit. Tänker att "de kommer bli tvungna att bryta tävlingen, det här går ju inte".
Märker att jag slår i fötterna väldigt när jag springer. Liksom släpar de efter mig. Det känns som jag ska tuppa av när som helst. Stressad över att inte veta hur fort jag springer, för nu är även timern nedsläckt och det går inte att se tävlingstiden (det blir lätt lite svårt att disponera sitt lopp när man inte vet hur långt det är kvar).
Tycker att kroppen känns himla märklig.
Tittar ner på händerna och ser att jag inte har några handleder och att fingrarna har svullnat till oigenkännlighet. Ovansidan av händerna är gröna och en konstig röd-blå färg har ansamlat sig nedanför tummen på högerhanden. Tittar ner på benen och ser att benen väller ut ovanför kompressionsstrumporna. Ropar till coach.
Stannar till, fattar ingenting vad som händer, magen står ut som om jag vore i 10e månaden. 
Ner på marken,  upp med benen i högläge, massage på benen, går ett varv.
Försöker få igång händerna, kan knappt knyta näven.
Går ett varv till. Blir baddad med isvatten och därefter på med fleece, regnjacka, vantar och buff. Får order om att försöka springa och bli varm.
Kan inte springa. Kan inte lyfta fötterna tillräckligt. Hasar mig fram i något som kan liknas gång de resterande 5.5 timmarna.

Det var de längsta 5.5timmarna i mitt liv. 
Till slut går slutsignalen. Har ingen aning om hur långt jag har kommit eller vilken placering. Det spelar ingen roll, jag skiter liksom i det. 
Ligger i en liten hög ett tag innan jag vaggar tillbaka till tältet. Där får jag reda på att Johan har tagit silver och satt nytt nordiskt rekord!!! Åh herregud, börjar nästan lipa, han sprang som en gud genom hela loppet.

Annika och Ulf packar ihop våra grejer i vad jag upplever som rekordfart och tar hand om resten av oss löpare medan Andreas följer med Johan för dopingkontroll.
Vi tar oss tillbaka till boendet och jag är precis på väg in i duschen när Andreas ringer och frågar om jag vill göra dopingkontroll för att verifiera eventuellt svenskt rekord på 12h och 100 miles......som vi inte vet om det blev pga allt strul med systemet.
Där och då känns det inte viktigt. Jag vill duscha och äta och hinna sova en halvtimme innan det är dags för avslutningsceremonin.
Anna säger åt mig att åka, så jag lyder och åker iväg och kissar i burk. Johan (som kissade 1!!! gång under loppet) har fortfarande inte avlagt sitt prov. Vi äter Dumle och dricker vatten i väntan. Vi hinner tillbaka lagom i tid för att hinna duscha innan bussen går mot avslutningsceremonin.
Klumpen i halsen kommer när Johan går upp på pallen.
Jag ler med hela ansiktet när Patrycja får sin guldmedalj, efter att ha slagit sitt eget världsrekord. Hon är en fantastisk löpare och jag bockar och bugar med hela kroppen! Pratar lite med henne och trots hennes knaggliga engelska förstår vi varandra och kramas.

Jag går upp och tar emot priset för Athelte of the year 2016. Det känns sådär just där och då, men jag är stolt. 
Foto: Andre Mingneau

Min kropp är inte riktigt som den ska och det mesta från halsen och nedåt är svullet. 
Däremot ser fötterna jättefina ut , jag fick två små blåsor, men det är ändå ett vaggande utan dess like när vi ska transportera oss.

Morgonen därpå ringer klockan strax innan 05. En taxi tar oss till Dublin för vidare transport till Stockholm.
Det är vidrigt att ta sig av planet på Arlanda och fotlederna är borta sedan länge och skorna för små.

Världens största tack till landslaget; Anna, Sandra, Dan, Johan, Annika, Ulf, Andreas. Ni är bäst, på riktigt! Jag är så förbaskat glad att jag fick uppleva det här med er. <3
Tack Svenska Friidrottsförbundet för er stöttning i planering och genomförande.
Tack Andreas, för att du är världens bästa tränare och för att du förstår mig.
Foto: Annika Nilrud
Jag nådde inte mitt mål. 
Jag kan komma med många ursäkter och många OM, vad som skulle kunna ha hänt, och att det gick ju bra i 18h und so weiter. 
Nu håller jag inte på med 18h-löpning.
Det enda vi vet är att efter 18h hade jag sprungit strax över 196km. Resten kommer att förbli osagt. Dock så ska jag forska i det här med ödem, som numer står på min skit-som-kan-hända-lista.

Dagen efter jag kom hem satt jag på bussen och funderade på vägen som ska ta mig till målet. 
För målet, eller viljan att nå det, har inte ändrats!

Fall down seven times
Stand upp eight

söndag 25 juni 2017

Min pappa hade hatt

....inte sådär överdrivet ofta, men jag har sett kort, när han var ung. Förbaskat stilig var han min far. Det bärs för lite hatt idag.
På vintern tyckte han om att ha mössa. Ofta mitt uppe på huvudet, inte neddragen för att skydda öron och nacke, nej, toppluva i sin rätta bemärkelse på toppen av huvudet. 
Jag minns också en mörklila overall som han också hade på vintern. Den var praktiskt när vi var på skidtävlingar. Tja, varför inte. Det kanske såg lustigt ut men han brydde sig inte.  Han lade väldigt lite värdering i vad andra tyckte och tänkte min far. Det tror jag är vettigt. Ibland behöver saker och ting inte vara så förbaskat märkvärdiga. Gör som du vill, har någon problem med det så är det förmodligen just den personen som har problem.
Han var, som han själv skulle ha uttryckt det, "full i fan". 

Jag minns en sommar, en husvagnssemester när vi var på Eskilstuna zoo, då fanns det Fantomen-land där, oklart om det finns kvar. Det fanns såna där långa rep som förmodligen skulle likna lianer. Han nöjde sig inte bara med att klättra upp i ett av de, utan fortsatte på vajern mellan repen till nästa och därefter tog han sig ner. Under tiden som han vrålade som Tarzan.....

Ibland kunde han slå sig på bröstet och säga med djup stämma; "En del är stark, en del är svag."
Ja, det är nog helt rätt.

På lördag är det VM.
Då tänker jag vara stark.


söndag 14 maj 2017

Det går upp och det går ner, men huvudet börjar samla sig

Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det brukar bli ganska bra ändå.

Så kan man säga.

Denna vecka har inte varit hundraprocentig rent träningsmässigt. Då menar jag hundraprocentig som att följa schemat till punkt och pricka. 

Jag lyssnar väldigt mycket till kroppen och huvudet och ibland behöver schemat anpassas efter verkligheten. Det är otroligt sällan som en papperslösning alltid funkar. 

Onsdagen var en följd av en dålig tisdag och jag var i stort behov av att fylla på med energi, dessutom tyckte jag att jag hade lite oförtjänt träningsvärk. = vilodag.

Torsdagen var jag full av energi, 400ingar stod på schemat och jag var laddad!
På något sätt lyckas jag med konststycket att sträcka mig i ryggen när jag ska sätta mig på bussen. Fråga.
Inte.
Hur.
Tänkte att jag provar att springa ändå, det blir nog bättre när jag kommer igång. Krånglade mig i kläderna, men fick inte på mig skorna. Smärta vid djupandning och när jag böjde mig.
Konstaterade att det var en mindre bra idé att klappra tartan i hög hastighet.
Morr.

Dubbelpass fredag, för jag kände att det var viktigt i mitt huvud att jag fick springa de där intervallerna. Lite seg i benen från morgonens 24km kunde jag ändå springa på bra och kontrollerat på Kristinebergs IP i eftermiddagssolen. Tack kroppen.

Igår - bra pass, 100 min distans.

Idag - inte bra pass, betongben och 90 min återhämtning istället för 3h långpass.

Att trycka igenom dagens långpass hade inte gett något förutom slitage.
Bildresultat för brain thinkingJag är trygg i att anpassa. Trygg i att lyssna på kroppen. "Planen håller bara till första stridskontakten", sen är det omfallsplanering som gäller. Det har tagit ett bra tag att komma dit och jag bollar alltid med coach. Men kroppen vet vart vi är på väg.

Än viktigare, huvudet vet vart vi är på väg. Tankarna börjar samla sig och jag börjar känna mig trygg.


#48dayslefttoworldchampionship47dayslefttoimprove

onsdag 3 maj 2017

"Vi ska till VM och stå på pallen"

Igår träffade jag min kompis Lisa (sub-2.38-på-marathon-Lisa) för lunch och allmänt häng.
Då berättar hon för mig att hon har blivit uttagen till VM i marathon!!!!!!!!! http://www.friidrott.se/nyheter.aspx?id=20780

Helt freaking AMAZING om du frågar mig :)

här kan man läsa Lisas egna blogginlägg om det hela http://nocout.se/lisa-ring/2017/05/02/lisa-springer-vidare-med-besked/

Är förbaskat stolt och glad för hennes skull! Tänk att jag har såna bra kompisar va? :)

Bildresultat för heja sverige
Igår sändes ett reportage på Sportnytt om mig. De kom och filmade förra veckan när jag sprang nattpass. Såhär i efterhand tänker jag, shit, jag borde ha kammat mig......

https://www.svt.se/sport/friidrott/maria-ar-bast-i-europa-pa-24-timmarslopning/


Men hur som helst.

VI (vi=jag och Lisa) ska till VM, båda två.

Coolt. Yes it is.

https://youtu.be/oD53SFA0wio

onsdag 26 april 2017

Det finns kompisar och så finns det kompisar

Jag har turen att ha snabba kompisar, sen att de är ruggigt trevliga det gör ju inte saken värre.
Lisa är en snabb kompis. Henrik är en annan, (inte riiiktigt lika snabb som Lisa, men å andra sidan så är det inte så många som är det), bor nära mig, och ställer upp som pacer när det vankas nattpass.
Det gjorde det inatt.

SMHI hade lovat uppehåll från midnatt.

De har haft fel förr om man säger så....
kl 03 möttes vi upp utanför mig och ner från himlen kom det snöblandat regn. Inte att göra så mycket åt.

Vi travade iväg. 40 km stod på schemat. Det gick lite fort i början för att få upp värmen.

Bort till Brommaplan, vidare till Alvik, Västerbron och rundade Söder. 
På Stadsgårdskajen blåste det satan, nästan så det blev kallt. Nu hade snön övergått till regn. Fortfarande inget att göra åt.

En fot framför den andra och in med energi med jämna mellanrum.
Västerbron igen, Alvik, Ulvsunda (tillika sista bron för dagen), en sväng i Frösunda och sen slog klockan över till 40 km.
Det slutade påpassligt att regna när vi hade ca 8 km kvar.
Tack vädret.
Tur att man inte är gjord av socker.

...trots att jag är så söt...... :)
Eller som Henrik sa, "Vi slapp pollen denna gång."
Garanterat pollenfritt.

Tack Henrik för mycket bra paceing och sällskap!

Jag kan meddela att frukosten, och framförallt KAFFET smakade väldigt bra.
Nu ska jag återhämta, dricka vatten, plugga och sen jogga ett kortare pass i eftermiddag.


#66dayslefttotheworldchampionship65dayslefttoimprove


...jag, resten av dagen ;)

söndag 23 april 2017

Sicken mycket bättre vecka!

Stänger denna vecka trött och väldigt nöjd.

Jag har tränat bra, väldigt bra! Ätit, sovit och varit lite mer egoistisk denna vecka. 
Framgångsfaktor uppenbarligen.

Bildresultat för superhero woman satisfiedIdag sprang jag 4h-långpass på lätta ben men i märkligt väder. Motvind, sidvind, strålande sol, svarta moln. Irrade bort mig på ett terrängspår ute på Lidingö (nej, inte Lidingöloppsbanan, den hittar jag), utan vid vad jag tror är Elfvik.
Snittet sjönk direkt i klockan, sablar, men det ordnade upp sig så fort jag kom ut på asfalten. Man ska träna på det man ska bli bra på, terrängen tar jag en annan gång.

Jag har snabba vänner, en som är särskilt snabba. Lisa Ring (sub-2.37-på-marathon-Lisa) som jag kallar henne ;) som ställer upp och pacear mig på mina tempopass.
Jag är oändligt tacksam. Trots att det är med skräckblandad förtjusning jag beger mig till de passen. Det är oerhört utvecklande för mig. Samtidigt som det är oerhört jobbigt. Men det blir bra, I know it. Det är de passen som kommer hjälpa mig hålla farten efter 20 löpta timmar i Belfast. I torsdags klockade jag in strax under 26 km på 120 min och ett par vändor runt Djurgårdsbrunnskanalen. 
STARK.
Kan bara tillägga att hon vann Womens Health Half-marathon igår på 1.17.23. Yeah, that's right, she's my friend :)

Tenta på tisdag. "Optimal prestation ur ett nutritionsperspektiv". Kan vara det roligaste tenta-plugg jag ägnat mig åt sedan jag började på GIH. 
Tummen upp på den.

Ny vecka imorgon.
Jag fortsätter på inslagen väg tänkte jag.

...just ja, mitt Sverige-bästa på 100miles rök i helgen, en ruggigt snabb tjej knep det på TEC, typ 5 minuter snabbare, men i terräng. Min tid var mellantid från EM i höstas, i och för sig med 8h och 45 min kvar att springa. Oh well. Nu ryker rekorden på löpande band verkar det som. Hm, får ta tag i det där tror jag.

måndag 17 april 2017

Sicken vecka...

Jadu, det har varit en intressant vecka. Eller ja, det beror väl på hur man ser det. Jag väljer att ta lärdom, även om vägen dit alltid tenderar till att vara tuff.

Trots att det bara är jag som lägger pressen på mig så är det inte alltid så förbaskat lätt att inte göra det. 
Jag vet ju att jag kan nå mitt mål, som och för sig inte har ändrats den senaste veckan. Det är bara förutsättningarna som ruckats lite i kanten.

Men Maria, vem sa att det skulle vara lätt?

Nej jag vet att det inte är lätt. Det är lite det som är meningen. Då hade alla gjort det.

Onsdagen ventilerar jag mentalt med Lisa (2.37-på-marathon-Lisa) under 60 min innan jag fortsätter trava runt på Stadion i bra fart på dåliga energinivåer i kroppen. Hon sa "nu springer vi sakta Maria".
Eh, japp. 4.45fart är ungefär det långsammaste hon kan springa :) men bra för Maria att härdas lite och det är lätt att dras med och våra pass går oftast äckligt bra.
Det är tur att man har såna vänner...för att inte tala om coachen, jesus vad hans öron får tåla alltså :)

Påskhelg.
Pannbenslångpass på lördagen. Vill mest grina och gå hem men lyckas ta mig i kragen.
Söndagen lyckas jag inte så bra. Tar mig till Danderyd och sen blir det buss hem.

Lärdom.

Kommande vecka ska jag vara bättre, och inte dra förbaskat mycket lärdomar.

Och sova mer, tänkte jag.


tisdag 11 april 2017

Inte längre Europarekordhållare

Oh well, jag fick ändra informationen på Instagram och headern på bloggen (dumt om det står saker som inte stämmer), men det var kul så länge det varade.
Jag får numer nöja mig med svenskt och nordiskt rekord.

Igår fick jag reda på att polskan Patrycja Bereznowska slog nytt VÄRLDSrekord i helgen under polska mästerskapen på 24hlöpning.


256.246km!!!

Jag tar det igen:

256.246km!!!!!

En helt fantastisk prestation och jag bugar och bockar.
Patrycja kom tvåa efter mig på EM i höstas med strax över 241 km. Snacka om skapligt pers.

Jag säger inte att jag vet hur jobbigt det är att springa 256 km, men jag vet hur det är att springa 250 km, och det är jobbigt.

Detta höjer ribban något inför det stundande världsmästerskapet.

Jag vet att det finns 6 st hungriga lejoninnor några mil västerut över Atlanten. Samtidigt känner jag ytterligare tre, som dessutom dagen till ära kommer att bära blågul skrud.

Allt kan hända och det är många dagar kvar. Inget säger att det resultatet kommer upprepas i Belfast. Men det är ändrade förutsättningar.

Dags att lägga i ytterligare en växel, trodde inte jag hade så många kvar, men jag ber om ursäkt i förväg om jag uppfattas som egoistisk och osocial de kommande 81 dagarna. Men det är för ett bra syfte. 

Jag lovar.

Bildresultat för everybody wants to be successful until


söndag 2 april 2017

Den andra sidan av de mörka månaderna

Jag kom ut levande. På andra sidan av de där mörka månaderna jag pratade om. 
De där månaderna med reflexväst, mörka mornar och ännu mörkare kvällar . De där månaderna med snömodd, slask och ishalka. 

Jag har avverkat några tävlingar, var längesen jag tävlade såhär mycket :)

- Stadion marathon, mycket bra känsla och lätta ben, check!
- Bislett 50 km, ingen bra känsla och tunga ben, godkänt snitt dock, check!
- Borlänge 6h, blev ett marathon, hade inte huvudet för att springa tidslopp den dagen och det var inte läge att pusha igenom något, check!

90 dagar kvar idag.
I USA gick sista chansen att kvala in till deras landslag. Det kommer vara ett starkt landslag som kommer till Belfast. 6 starka damer (herrarna bryr jag mig inte sådär jättemycket om). Sverige har också ett starkt lag, dock är vi bara 3, vi har inte råd att inte ha våran absolut bästa dag.

Nu väntar tre månader med stenhård fokus, mycket Maria-tid och mindre tid på energislukande saker och såklart en hel del tuff och hård träning.

Keep in touch.
I will.

Bildresultat för motivation training rocky

tisdag 20 december 2016

Framåt framåt, med en dag i taget

Dagarna går. På lördag är det julafton. Jag vägrar bli tagen av den däringa julstressen. Jul kommer det att bli ändå och det är vilka som sitter runt bordet och inte vad som står på det eller vad som ligger under granen som räknas.

Träningen går framåt och bra. Jag springer, fort, långt, kort, långsamt, lyfter saker och aktiverar rätt muskler på gymmet. Känner redan nu att det kommer bli bra det här. Bara jag pallar. För nu har vi vridit upp allt ett snäpp. Jag är trött och det händer saker med kroppen.
En dag i taget. Ett pass i taget.

Imorse var det segt. Jag kom inte ut förrän 8.30.
Dubbelpass med 70 min distans stod på schemat och jag planerade att springa hem från den sista skoldagen senare. På skolschemat stod det föreläsning med doktor hamstrings, även känd som Carl Askling, men den slutade 2h tidigare än beräknat och jag trodde att mina ben skulle vara lite uppröra på mig men de travade mer än lydigt hemåt i rask takt.

Angående 2017 så har jag skissat lite på tävlingar. Vill tävla lite mer på kortare lopp, från 10 km och uppåt i en vettig hastighet för att få upp lite bra tempo. Hojta gärna om ni har något bra tips, gärna lokala smålopp!

Än så länge ser skissen ut såhär:
- Stadion marathon 14/1
- Bislett 50 km 18/2
- Skövde 6h 11/3 
- Borlänge 6h 25/3
- TEC, kanske 50 miles, eller pacea, 21-23/4
- Sätermaran (hel eller halv) 6/5
- Stockholm marathon 3/6


söndag 11 december 2016

"Vad bra det ser ut"

Idag var första långpasset på ett bra tag.
Jag var lite smått nervös men det gick jäklarns bra och benen var pigga. Vädret däremot gjorde sitt bästa för att motarbeta mig. Snön yrde och snömodden slaskade runt fötterna på mig när jag tog mig bort förbi Alvik, rundade Söder för att sen vända hemåt via Riddarholmen och Kungsholms strand. 27 km senare stängde jag av klockan och var tokigt nöjd med mig själv.

Jag mötte en hel del löpare. Många såg tärda ut av vädret men många också lugna och harmoniska.

Strax innan Skanstullsbron mötte jag en äldre herre som också sprang. Han gjorde tummen upp och ropade "Vad bra det ser ut", "Tackar tackar" ropade jag tillbaka och fortsatte glatt.

Jag har en tendens till att möta många sådana farbröder överlag, men rätt många på senaste tiden. Ni vet de där som gärna pratar, har hållt på med någon form av idrott i förmodligen hela sina liv och oftast bär den lokala idrottsföreningens vindoverall. De.

Några gånger när jag sprungit intervaller på Kristinebergs IP har samma äldre herre varit där. Han berättade för mig en gång att han varit där varje dag sedan 197ngnting. Jag fick veta att på 1970talet då hade Krillan de näst bästa banorna, efter Stockholms Stadion.
"Mjaha, tänkte jag för mig själv, de har inte gjort mycket åt de banorna sedan dess uppenbarligen."

Sen tyckte han också att jag hade ett bra löpsteg och att det där med ultra det fick man bara dåliga knän av så det var inget att hålla på med...
Tack för informationen.

Mestadels är dessa äldre herrar väldigt trevliga och tycker det är kul att prata idrott.
I början av hösten, strax innan EM cyklade en av de upp bredvid mig när jag var på väg uppför Tranebergsbron.
"Jahaja, är det sista rycket inför Stockholm halvmarathon?"
"Nja, nej, inte riktigt."
"Nehej, ajja, det ser bra ut iallafall."

Man kan få reda på väldigt mycket roligt av dessa herrar och resten får man ta med en nypa salt (eller en skopa). Förmodligen kommer jag bli likadan när den dagen kommer :)

söndag 4 december 2016

En mörk tid

Det slog mig häromveckan.
Nu ligger det mörka tider framför mig.
4 månader med reflexväst, mössa, vantar och en jäkla massa tvätt i tvättkorgen. Det är därför extra viktigt för mig att fokusera och hålla fast vid målet. Det kan jag nu, jag har återhämtat mig, (framförallt mitt huvud), haft några urladdningar för att orka fokusera all in åt prestationshållet.

Den här veckan har jag också kommit igång med träningen och faktiskt "tränat" för första gången sedan EM.
Kroppen svarar med att bli trött, men ändå hålla bra tider och bra steg.

Idag spenderade jag två timmar tillsammans med Madde för att kartlägga mina nuvarande svagheter och utforma program för styrketräning och rörlighet. Det var tufft. Bra. Mina svagheter ska bli mina styrkor och jag ska bygga den bästa och starkaste versionen av mig själv (hittills).
Idag är det 209 dagar kvar till VM och INGET kommer att lämnas åt slumpen.

Varje steg, varje pass, varje plan, är ett steg i riktning mot Belfast 2017!


tisdag 22 november 2016

Bislett 24h 2016; The side story, eller; "Ta mig tillbaka, till Bislett Stadion"

Helgen som var spenderades, nästan traditionsenligt, inomhus under Bislett Stadion i Oslo.
Där har jag varit förr.

2010: ca 192 km
2011: ca 211 km, vinst i damklassen
2012: ca 180 km, gick av banan vid ca 20h efter höftkramper
2013: ca x km (kommer inte ihåg) gick av banan vid 21h efter ultrakräkningar och svarta kluttar som kom upp.
2014: ca 228 km, vinner hela skiten
2015: åker dit på fredagen och hejar på 24h och 48hlöpare och tänkte jag skulle springa 12h med start kl 22 på lördagen när jag inte hade sovit dygnet innan, dålig idé, får en käftsmäll av Elof och kliver av knappt innan jag har börjat...
2016: support åt Anna Grundahl.

Denna gång hade jag alltså en klar och tydlig uppgift.
Bra. Jag behöver uppgifter.
Dock kommer jag alltid på, när det är försent, att det där med att vara support är egentligen inte min grej. Det slutar alltid med att jag blir helt nipprig...men det löste sig rätt bra den här gången.
Det kaaaan hända att jag var lite crazy och nervös den sista timmen. 

Jag säger inte att det är så, bara att det skulle eventuellt kunna hända.

Men loppet då?
Väldigt mycket folk, tyckte jag.
Väldigt många som sprang fort i början.
Väldigt många som nog trodde att det skulle bli enklare.

Tiden gick vädigt fort vid supporterbordet. Jag tycker tiden kan rinna iväg när man springer men att den gick så fort när jag supportade? Måste varit pga sällskapet, hade ju äran att ha halva svenska herrlandslaget bredvid mig, Dan "Elitalo" Välitalo :)

Anna landade in på precis över 216 km efter ett mycket väl genomfört lopp! Jag är så förbaskat stolt över henne och sättet hon genomförde loppet! <3 <3 <3

Therese Falk (som för fyra veckor sedan slog norskt rekord och sprang 228 km på EM i Albi) gjorde ett helt overkligt lopp och sprang över 220 km.
Hmm, var vi verkligen på samma ställe för en månad sedan?
Det fanns inte en suck att jag skulle överväga att ställa mig på startlinjen.
"Jeg skall bare kose mej." - sa hon innan loppet.
Japp.
Kose sej.
I 220 km.
Det ni ;)

I övrigt så debuterade också Max Själin (vi träffades första gången under Gore Tex Trans Alpine 2014) på 24h med en oerhört ödmjuk inställning men fick magproblem och allt annat jävelskap. Han stannade kvar på banan dock, och jäklar vad han slet. Av någon anledning erbjöd jag mig att åka med till Espoo om han skulle springa där, #whydoikeepdoingthis . Det ska bli riktigt intressant att se vad han kan göra när han får till det!

Anna fick en riktigt fin buckla, själv åkte jag därifrån med en raspig röst och en förkylning som fick fart igen. Haha, där får man för att man inte var med och tävlade :)

Anna - I love you!
Dan - du är ELIT, på riktigt!
StigAndy - skaka rumpa! och glöm inte min mössa ;)
Therese - du er RÅ!
Geir och Sharon - <3


måndag 14 november 2016

Jaha, och nu då?

Tre veckor sedan.
Tjo vad tiden går fort.

Jag har återhämtat, återhämtat, och återhämtat lite till.
man ska aldrig underskatta återhämtning.

Rent praktiskt så har jag gjort såhär:

- Kompression! Jag bodde i princip i kompressionstights och strumpor från http://shop.cw-x.nu/ de första dagarna. Bra skit.
- Badat i Epsom-salt. Bra för ömma och trötta muskler. Påskyndar inflammationsläkning.
- Ätit mat. Jag var knappt hungrig på två veckor, dels för att jag var förkyld och dels, ja, av någon annan anledning. Men jag visste att jag behövde. Så många små mål. Mycket grönsaker, fett, protein och kolhydrater av den braiga sorten.
- Jag har smort benen med magnesium , inledningsvis var jag något skeptisk men jag upplever att det funkar hur bra som helst
- Druckit. Vatten, vatten , vatten. Dock så valde min kropp att totalt absorbera det för jag var knappt på toa heller. Däremot så har jag fortfarande svettattacker om nätterna. 
- Sovit. Både längre på nätterna, säkert 9-10h/natt och en och annan tupplur. Det är då kroppen har tid att reparera sig, och den här gången fanns det en del att jobba med.
- Kramas. Viktigt som alltid men viktigare i återhämtningfas hävdar jag bestämt :)
- Massage. Dagen efter hemkomst låg jag på bänken hos Maria . 
- Njutit av min prestation! och utvärderat och funderat.
- Cirkulation och motion. Ingen träning än så länge trots att jag börjar på schema imorgon. Men inledningsvis var det promenader, sen cykel fram och tillbaka till skolan och förra veckan började jag jogga smått. Inga krav. Tittade inte på klockan, det spelar liksom ingen roll. Hade bestämt att jag får gå om det blir jobbigt. Men det var bara skönt. Skönt för kroppen att komma tillbaka i ett känt rörelsemönster och skönt för huvudet att rensas. Kroppen mår inte bra av att sitta still, spelar ingen roll om man sprungit i 24h eller inte.

I helgen var jag på äventyr med min bästa vän. Vi spenderade 24 galna timmar i Berlin, galet men det var längesen jag hade så roligt. Minne för livet! Det som nästan var roligast var att killen som ägde tatueringsshopen vi hamnade på sprang ultra...vad är oddsen liksom? :)

Därmed sätter jag nog punkt för återhämtningen,men är inte rädd att backa ett steg om det behövs, och nu är jag redo att blicka framåt och grotta ner mig i träning igen. Först blir det ett par veckor med kom-igång-träning och därefter lätt grundträning i två veckor.


#youcantdoepicshitwithbasicpeople
...inte mitt ben ;)


onsdag 9 november 2016

Återhämtningen; the essential and holy

För mig är återhämtningen helig. Den ruckar jag aldrig på. 
För att orka fokusera till 100% måste jag få släppa på all kontroll emellanåt. 
Att planera träning men inte planera återhämtning är rent utsagt skadligt och inget gott kommer ur det. 

Innan jag åkte till Frankrike hade jag köpt en påse lösgodis och en påse naturgodis, tejpat igen de och gett de till Anna för de skulle jag få när loppet var över. 
Oj vad jag längtade. Jag hade haft strikt kosthållning i närmare tre månader.
När jag väl "fick", så ville jag inte ha. Är det inte konstigt.

Jag hade också sagt att morgonen efter loppet skulle jag våldsäta crossainter. Jag åt två mini, sen var det bra.
Hmpf, so much för att våldsäta.
Är det inte konstigt det där, så fort man "inte får" , så vill man ha och när "man får" så vill man inte ha. Jag har inget intresse av att förstöra min kropp med skräp bara för att.
Men jag har släppt på kontrollen.
Tillfälligt.

Däremot tänker jag på vad jag äter för att kroppen ska reparera sig så bra som möjligt.
Jag drog på mig en förkylning några dagar efter hemkomst (konstigt va`?) vilket innebär att jag i princip förlorar aptiten, men jag försökte ändå tänka på att äta tätt för att jag visste att jag behövde och sen bar det iväg till Polen för spahelg.
Kan inte säga att jag rörde mig sådär överdrivet mycket, förutom en morgonpromenad i ett blåsigt Warszawa med alldeles för lite kläder som fick det däringa halsontet att ta fart.

Jag har sovit mycket. Det gör jag fortfarande. 

Det blev en hel veckas inaktivitet/ren vila pga förkylning. Sen kände jag att det fick vara nog och började lite smått med några morgonpromenader. Sen en kort jogg, lite längre jogg och jäklarns så skönt för kroppen att göra något den är van vid. 
Jag ljuger om jag säger att det gick lätt men under omständigheterna en lagom fart. Dock så betyder det som står på klockan inte ett dugg för tillfället. 
Sen damp det ju ner ungefär en meter snö, men imorgon litar jag på att det är plogat på cykelvägen runt Brunnsviken iallafall :)

Återhämtning för huvudet också ja.
Efter att ha haft ett stort mål och tänkt på det varje dag, varje pass, varje kväll, så är det skönt att "bara vara". Både huvudet och kroppen behöver få lugna ner sig för att orka fokusera igen när det väl är dags att blicka framåt.
Dock så har jag inte alls samma känslor som jag fick en tid efter Basel. Då hade jag svårt att värdera min prestation och tyckte liksom att det inte var så stor grej. 242 km, det kunde säkert vem som helst haspla ur sig.
Nu klappar jag mig själv lite extra på axeln mentalt när jag går och lägger mig på kvällen. Fy fasen Maria, du är Europamästarinna!
Tänker tillbaka på timmarna (de jag kommer ihåg) i Albi, alla varven, värmen från solen, svalkan från natten, känslan när Andreas med 50 min kvar säger; "Du måste öka ännu mer"..... Såhär i efterhand kan vi konstatera att jag gjorde precis det. Sista timmen sprang jag tydligen 12.8 km.
När jag passerade 240 km i Basel var jag en av 14 kvinnor i Europa som har gjort det.
När jag gick i mål i Albi var det med det tredje bästa resultatet i världen.
Någonsin.
Det har inte sjunkit in än.
Men jag är stolt.
Så förbaskat stolt.

Häromdagen träffade jag Andreas. Vi utvärderade, pratade, funderade och sen stängde vi boxen EM 2016. För tillfället. :)
Vi blickade lite framåt och pratade om inriktning för kommande träning och hur saker och ting ser ut nu och vad vi (jag) behöver jobba på.
Det kommer bli en lång, men intressant vinter.

fredag 4 november 2016

24h-European Championship 2016; My side of the story; or; I don't follow dreams, I hunt goals - English version

Ok then, time to get down on paper what actually happend those 24 hours in France about ten days ago.
But to be totally honest I still don't know. I just ran. And that's the truth.

I ran to reach a goal.
I ran to defend my goldmedal.
I ran to break a personal record.
I ran for Sweden.

Before the race:
We arrive early to the arena. Good, I like to be on location, feel that I'm in control. 
Foto: Stig Andy Kvalheim Rambö
It's rather chilly this morning. Good, I like. Although I knew that it would be warm during the day. Bring it on.
As always I wanted to be alone just before the start.
I plugged in my headphones, put on my sunglasses and sat down by myself.
Soon I would get to start, soon all those hours of hard training would be made justice, all that energy I had spent on getting in the best shape of my life would now be released. 
I had a clear goal. I would run 245 km and defend my title as European Champion, and I would do it my way.


10am-4pm:
Foto: Andre Migneau
Finally we're on roll. But still many hours left. Think, Maria. I take a few laps and get a good grip over the loop. Is it better to take a wide turn behind the stand or slow down a bit and tighten the curve? Where do I put my feet best to avoid tripping over the carpet on the stadium. That's the kind of things that go through my head during the first hours. Take in the gels, down the sportsdrink, walk those few steps and stretch the arms. The loops go by. The sun rises more and more. 
Suddenly my body starts protesting. It's hot and it feels like I'm running with the brakes on. I yell at Andreas. I get a soaked "buff" to put around my neck and extra water with salts. A few more laps and the breakes are off. At the end of the first six hours I think I'm in 6th or 7th place. But it's totally irrelevant at the time.

4pm - 10pm:
The sun is preparing to leave. I am preparing to press start. Soon, soon. The loops go by. I've been to the bathroom twice so far. That's a record. If I'm doing this, I'm doing this. No fuss. This is what I've trained for. I listen to music and connect the songs with feelings and memories that drives me forward, I eat gel, drink water and Perpeteum. Gainomax tastes great after 6 hours but the Fanta after 12 hours is amazing. After a little fishingtrip I pass the croatian girl who has ran to fast in the beginning and after 11hours and 30 minutes I am in the lead.

10pm - 4 am:
The night has arrived. I push the startbutton. I go to the bathroom again at 13 hours but decied that it's the last time (it was the kind of hole-in-the-ground, and that is not so desireable after 13hours of running, Annika went after 23h, yiack, just saying). 
The number of runners on the course has decreased. The air is cool. My favourite temperature. Alot of people put on jackets and hats.
At 12 hours I set a new Swedish record with 127.157 km with 3 min and 21 seconds left on that hour.
At 12hours I'm suppose to slow down just a bit. I feel that I actually don't need to but I think I still do to be sure that the plan works the whole way. 
At about 15hours and 15 minutes it's a new Swedish record on 100 miles.
I yell out to Anna and Andreas that now it's only two marathons and a couple of kilometres left to my goal. It made perfectly good sense in my head, but not to them.
I don't want the race to end. This is what I've been training for and now I'm here. This is what I want, I have to make the absolute best of it. I know that I can run for 24hours, now there's another agenda.

When it's 7hours to go I start counting in my head (not my strongest, and not after 17hours of running) och start thinking that maybe Lizzy Hawkers record at 247.1 is possible. I yell at Andreas to do the math (he does alot of counting during this race). I really think I have it in me.6h and 30 min left and he says that if I keep the splits like I'm doing now, it'll work.
"Go?"
"Go!!!"

4am - 10am:
I keep the splits. From time to time I feel abit f*cked up in the head, but nothing a little RedBull and som gel with caffeine can't handle.
I feel that it's actually going to work. I feel strong. The legs are moving forward. The race cannot simply end. I have to run a little further.
With 2h left Andreas says: "IAU has skipped the difference between road and track. You have to run 2.5 km further."
"Eeeeehhhh, say what?????" I think to myself; "Jesus man, you can't be serious, ok, that's it, I'm screwed, it'll never work...."
One more lap.
"You can do it Maria, but you have to speed up, 250 is the goal!!!"
Speed up? After 22 hours of running it's not your favourite thing to hear.
1hour 50 minutes and 19 km to 250km.
"Oh what the hell, I'll give it a try. Make it or break it."
Whatever happens I have to give it my best. I speed up. And make it. The legs start moving faster. Shit.
50 min left.  
"Maria, you have to speed up even more."
I nearly burst into tear, there's nothing more. How am I going to speed up???? My legs hurt like hell, but other than that I feel fine....shit, I've got no excuses.
I speed up.
What the hell is 50 min of your life, really?
All of a suddend the legs feel lighter and the splits hit new records. I wander between hope and despair. "Oh f****ck it, one more lap, it can't be over yet, I have to make it further.
I feel as though I'm pouring my body forward and the technique is not good example on running.
Less than 10 minutes to go and I look up at the scrreen, one more lap and I'll pass 250km.
ONE FREAKING LAP!!!
Last time in the tough curve behind the stands, last time over the gravel, last time passing into the arena.
The chip gives a beep when I pass the carpet and the numbers roll over to 250km.
Andreas is screaming like a possesed, "THE GATE IS THE RECORD!!! THE GAAAAAATE!!!"
I run through the gate and now there's only minutes left.
I've got a volunteer behind me on a bike (wouldn't it have been better to be infront of me?) who's yelling Pardon Pardon, to the runners ahead of me.
Last signal, I drop the rod that's suppose to mark my final position, my legs fold from under me and I fall to the ground. I haven't stopped for 11 hours and feel kind of dizzy.
After 30 seconds on the ground a french anti-doping controller wants me out of there.
Anna and Andreas run up and we hug and cry.


WHAT HAPPEND???

A doping controll, a shower and a couple of tears later I found myself on the podium listening to the words I've been hearing every night for the last seven months: "European Champion, representing Sweden: Maria Jansson!", and; "Please stand up for the national anthem of Sweden."  

A few minutes late I am back on the podium, receiveing the silver medal for the team event together with Annika, Sandra and Torill. My heart bolts with pride <3

I can't explain it ni words but my biggest thankyou to :
Det går inte att förklara i ord men världens största tack går till:

- Andreas, my coach and support, for all the blockintervalls you made me run and the right words at the right time. Like you said last year, we've only just begun. And as always, you were right :)
- Anna Grundahl and Ulf Nilrud; for going to France and staying awake for over 24 hours and for pouring your love (and sportsdrink) to us runners. Worlds best support now doubt about it! <3
- Annika, Sandra and Torill for your efforts <3
- Dan and Johan, the mens team, because you are you. And that me and Sandra got to hang in the Lufthansa lounge with you :) 
- Madde! For getting my, once again, in the shape of my life!
- last but not least, to Him I share my life with. You know why <3
-



Liten yrselattack efter prispallen, sånt man får ta.
Foto: André Migneau


To sum it up:
- 3 Swedish records: 12h, 100 miles, 24h
- Nordic and European record on 24h: 250.647 km.
- Gold medal (individually)
- Silver medal (team)

Proud.
So damn proud.
I didn't follow a dream, I hunted a goal.
And I won.
How I won!!!






Foto: privat



Foto: privat