Bislett 24Hour Indoor Challenge 2014; My side of the story, eller; There's strong. And then there's armystrong

Morgonen den 20/11 ca 07.45 lämnade jag lägenheten för att åka in till centralen.
Jag ville ha god tid på  mig innan tåget till Oslo gick 08.29 och tänkte tillochmed unna mig något gott på Starbucks.

Det tyckte inte SJ eller SL.

Efter många om och men och  några nervösa blodrusningar rullade jag iallafall i riktning mot Oslo. Plockade upp Helen i Hallsberg och till sist var vi två timmar sena.

Vi fräschar upp oss på hotellet som vi kommer till efter en kort orienteringsmiss och intar middagen på Hard Rock Café medelst en mumma-burgare som landade väldans najs i magen.

Lördag morgon.
Klockan ringer.

I vanliga fall brukar jag börja bli nervös ungefär vid den tidpunkten inför ett 24h-lopp.
Major nervös.
Jag är förvånansvärt lugn.

Vi kommer in i den välbekanta arenan vid 8.30tiden.
Många minnen.
Fångar ett bra bord.

Innan start är det en konstig känsla. 
Att greppa att man ska springa i ett dygn är svårt tycker jag. Därför lägger jag inte så stor vikt på det.
Jag vet vad som gäller.
24 timmar är väldigt lång tid.
Planen är enkel och tydlig.
Göra mitt eget lopp och hålla huvudet kallt.
Målet är högt men fullt realistiskt.

Du kan aldrig vinna ett 24h-lopp den första halvan, bara förlora det.

Block 1: 10.00-16.00:

Foto: Helen Dahlöf

Jag kommer in i känslan rätt bra tycker jag. Jag uppfattar att det inte är lika varmt som andra år. Eller ja, ok, det är varmt, men inte tokvarmt. Det är svalt ute och godsporten in mot arenan är öppen hela dygnet, det svalkar.
Från början så går jag i "backen" (det finns faktiskt en backe, 0,8m höjdskillnad tror jag) och sträcker ut båda axlarna och bröstryggen. Sen på't igen.
Första tre timmarna dricker jag Perpeteum varje halvtimme och äter persika eller banan varje heltimme.
Vid tre timmar dricker jag en deciliter rödbetsjuice. Därefter går jag över till att äta gel och dricka vatten.
Jag är lugn i sinnet, springer lite för fort men håller mig kall. Tittar inte på de andras resultat. Det finns ingen anledning.
Efter ungefär fyra timmar känns det konstigt i kroppen. Magen känns full och ingen energi kommer ut i benen.
Helen ser rynkan mellan mina ögon och frågar vad problemet är; "Jag tror jag måste kräkas."
"Jamen gör det då." Får jag till svar.
Ingen tid att förlora utan jag kutar iväg och lekar räka över toaletten (självförvållat med fingarna i halsen).
Helen väntar utanför med ett glas cola.
Phiew. 
Nu känner jag mig lätt och energifylld och det sprätter i benen.
Tjoho.
Jag pluggar i musik i öronen och går in i min egen värld.


Block 2: 16.00-22.00
Efter första räkleken kastas energischemat om. Systemet har nollställts och det är jäkligt viktigt att kroppen får vätska.

Foto: Jari Tomppo

Jag småsmuttar på vatten med korta mellanrum, dricker saltat bubbelvatten och börjar så småningom komma tillbaka till Perpeteumet. 
Där hittar jag min trygghet (egentligen behöver man inte äta något under ett 24hlopp utan med rätt dryck så bibehålls energinivån).
Perpeteum-vatten (tillochmed saltvatten)-bubbelvatten och en och annan mugg med cola slinker ner och jag tuggar på framåt.

Helen blöter ner mitt linne med jämna mellanrum, men jag aktar mig för att bli för blöt och kall om magen, och jag springer med mina handledskylare som funkar exceptionellt bra.
Banan funkar men det blir inte många bitar.
Provar en nötcreme men det är för sött så inge mer av den varan.

Efter ca 10 h känner jag mig lite utmattad.
In på toa för räklek nr två och ut på banan igen.
Jag är oerhört tacksam för att det gick att komma tillbaka såpass fort och bra efter räklekarna. 
Små pytsar med saltvatten, namm namm, Stig Andy spelar hårdrock för mig från speakerbåset, jag får en massa hälsningar och Helen håller koll på mig. 
Jag springer fortfarande lite för fort, men det går bra.

Foto: Jari Tomppo, nej det är inte mitt långfinger

Block 3: 22.00-04.00

Foto: Jari Tomppo

När man springer såhär länge får man en rätt skev rums- och tidsuppfattning.
Jag sprang i nuet, i varje timme, var tredje timme "belönade" jag mig med att gå på toaletten. Behövde jag inte så sköt jag på det för att inte slösa tid.

Magen skötte sig kanon, det enda jag var orolig för var att få en konstig elektrolytbalans.
Tog magnesium, både i tablett och pulverform (berikat med Kalium) och fortsatte med det saltade bubbelvattnet. Oj så gott.
Efter 12h-vändningen fick jag min Fanta och satte mig ner för att punktera blåsor, applicera ny Sportslick på fötterna och byta strumpor.
Fantan var kall och fantastiskt god.
Jag tog hål på en blåsa och byttre strumpor och gjorde då det enda misstaget på dygnet. 
Jag valde att sätta på mig ett par skaftlösa ankelsockor efter att ha sprungit i 12h i kompressionsstrumpor.
Detta beslut hamnar under kategorin: Hur tänkte du nu?
Sprang ett varv men var tvungen att byta igen för att vaderna höll på att skakas loss.

Jag höll hela tiden ett jämnt tempo och vid 17 timmar gick jag upp i ledningen och hade då sprungit 164.346 km.
Men det var länge kvar.

Foto: Jari Tomppo

Block 4: 04.00-10.00:
Sista blocket.
Inte så mycket människor på banan.
Sista vändningen och nu gäller det att hålla i hela vägen. Vara smart hela vägen in till mållinjen.
Vid 18h fick jag min välförtjänta 18h-öl (Mikkellers alkoholfria wheat-ale) och gick ett varv.
6h är lång tid och en timme i taget gällde.
Perpeteumet var snällt mot kroppen och jag fick i mig en och annan gel också.
Nu var jag även bra trött.
Gjorde ett tappert försök att gå mot det svenska rekordet (då skulle jag ha blivit tvungen att springa 235 km) men konstaterade efter 40 min försök att jag skulle kollapsa på kuppen. Jag ställde istället in mig på att först slå personligt rekord och därefter krama ur så mycket som möjligt ur kroppen.
Vid 22h hade jag sprungit 209.664 km och även hunnit bli avspolad med kallvatten a'la Rune Larsson samt kräkas ytterligare en gång.
Strax efteråt passerade jag mitt gamla personliga rekord (211.738km) och sen blev varje steg en seger.

När det var ca 90 min kvar ropade Rune åt mig: "Tror du att du vågar dig på en distinkt fartökning?".
Jag var sjukt trött i kroppen och varje steg var en ansträngning.
Men jag tänkte: "Vad tusan, jag har energi i kroppen det vet jag, vad är det värsta som kan hända?".
Tomas Wassberg sa en gång:"Om man har ett mål som man vill nå och det är bara kroppen det gör ont i, ja då är det väl bara att köra."

Jag provade att öka och segheten släppte efter några minuter, tilläggas bör att det var sjukt långa minuter.

Sista timmen på ett 24h-lopp är alltid speciell.
För min del är det då jag får klicka på min "Pepp-lista" på Ipoden, där har jag låtar som:
- Amazing
- Rytmen av ett regn
- Skaka rumpa
- How bad do you want it
- Spring (denna låt räddade mig ett fleratl gånger under dygnet)
- Jag sträcker mig mot himlen
- The number of the beast
- Hallowed by my name

Ni fattar grejjen? :)

Jag visste att jag hann ungefär 3 varv på 10 minuter om jag skyndade mig.
Sista timmen tyckte jag att jag sprang tokigt fort, men såhär i efterhand var det nog inte så fort. Fast efter 23h löpning känns det mesta över krypfart fort.
Jag ansträngde mig för att bibehålla en bra teknik och jag fick blöta handdukar av Helen nästan varje varv för att hålla mig sval.
Jag tog dricka från arrangörsbordet vartannat eller var tredje varv och ansträngde mig från att falla för frestelsen för att gå några extra steg.
30 min kvar. 9 varv, på sin höjd.
Varvningsområdet fylls med folk och Stig Andy är i sitt esse.
20 min kvar. Satan så ont det gör.
10 min, herregud, 3 varv till Maria, kom igen nu.
Jag ser rätt suddigt och kastar vatten i ansiktet för att skärpa till mig. 
Passerar varvningen sista gången då klockan står på 23.59.03.
Häver ur mig ett avgrundsvrål för att få ut det sista ur kroppen (förmodligen totalt kontraproduktivt) och faller ihop i en hög när slutsignalen går.

Det-gör-så-ont.

Nu är det över.

Jag hade ett mål som var 220 km.
Jag lyckades.
Jag sprang 228 432m på 24h.
Dygnet mellan 22-23/11, just där, just då, var jag starkast.

Helen, jag hade inte kunnat göra det utan dig! <3

Världens största tack till alla som följde mig, stöttade mig och skickade hälsningar och önskade låtar till mig!

Min älskade familj och min älskade Rikard, som stöttar mig i vått och torrt. 

TACK!

Mer om Bislett:
- http://www.kondis.no/det-ble-kvinnenes-festdoegn-under-bislett-24-timers.5626800-127695.html
- https://topptid.no/results/app/race/1096
- http://www.kondis.no/vi-har-fulgt-bislett-24-hour-indoor-challenge-hele-doegnet.5624436-127695.html
- http://www.sportsmanden.no/archives/19830