Bloggen har varit stilla som i graven sedan augusti. Plötsligt händer det.
I november iår åkte jag till USA för att få revansch. Jag var anmäld till ett nytt 24h för att få utlopp för det min kropp stoppade mig från att göra på VM i Belfast.
Det gick inte riktigt enligt plan.
Jag åkte några dagar tidigare till New York för att hinna ställa om tiden lite. Rikard och Helen anlände på torsdagen. Då plockade vi ut en hyrbil och körde de drygt 9 milen upp till Newton, New Jersey.
Anledningen till att jag hade valt just detta lopp var att en amerikansk löparvän hade rekommenderat det i och med att det var där hon själv hade kvalat in till det amerikanska laget 2015. Att inte lyssna alltför mycket på andras tyck och tänk om banor och lopp var bara en av de saker jag skulle lära mig under den här resan.
Tävlingen låg bra till på året, jag ville inte springa inomhus i Oslo och inte heller på en 400m-bana i Barcelona. Således blev det USA. Lite varmare än hemma och så har jag aldrig tävlat i USA, hävdade jag bestämt ända tills jag en dag kom på att det hade jag ju visst det. 2014 var jag på tjänsteresa i New York och passade på att kuta ett 6h i Queens.
Hursomhelst. Newton var en trevlig liten amerikansk småstad med 8000 invånare och allt var precis som på film. På riktigt precis som på film.
Fredagen spenderades med att reka bana och införskaffa nödvändigheter. Alltså enligt rutin. Helen är ju gammal i gamet så vi uppdaterade bara några småsaker och sen gick jag som på nålar resten av dagen. Dessvärre blåste det halv storm på fredagen och det hade kommit en lokal köldknäpp som gjorde att det var drygt 10 grader kallare än normalt i området. Jag tänkte dock att kyla har ju aldrig varit ett problem när jag tävlat tidigare och jag tänkte att det löser sig. Det blir varmt när jag springer.
Lördagen kom och kvicksilvret orkade inte över nollstrecket.
Väl på tävlingsplatsen konstaterade jag snabbt att det där med platt bana (som stod på hemsidan) var en grav överdrift. Det var inte många meter på den banan som var platt. Dessutom fick jag förtydligat för mig att de endast skulle räkna hela varv under loppet. Banan var 1 mile, alltså 1609 meter. Tyvärr gick inget att göra och jag kämpade hårt med att förlika mig med tanken.
Jag startade i dubbla tröjor (ullunderställströja och långärmad tshirt), korta tights, kompressionsstrumpor, pannband och vantar.
Första varvet sprang jag fel två gånger.
De första fem timmarna var jag som vanligt sjukt stressad över att jag inte kunde hålla farten. Jag trodde jag sprang för sakta men sprang enligt rutin för fort. Hade klocka på mig längre än vanligt men snitthastigheten stämde inte och den gjorde bara saken värre.
Efter att Helen hade skällt på mig och förklarat att jag hade EN ENDA JÄVLA UPPGIFT (och det var att springa) efter ca 5h tog jag mig samman och anammade mina mentala strategier. Det tog lite tid men sen var jag back och track och matade på. Varv efter varv efter varv.
Jag hade ny sportdryck som funkade alla tiders och jag sög i mig gel på rätt tider.
Det fanns ingen tävlingsklocka och efter ett tag blev jag irriterad över att inte veta hur länge jag hade sprungit. De flyttade ut skärmen vid varvningen och fixade fram en ruta med tävlingstiden, tyvärr blev den övriga texten så liten att varvtiderna inte gick att se. Rikard ställde sig dock där och ropade tider till mig vid varje varvning.
Jag sprang länge i linne, men tog på mig till långärmat och även långa byxor efter ett tag. Jag var aldrig kall, dock inte heller varm men det såg jag inte som någon förlust.
Vid 12 timmar hade jag sprungit 131.938 km (nytt Sverige-bästa) och låg ca 600 m bakom min planerade distans halvvägs.
Ingen fara tänkte jag, nu går schemat ner, jag fixar det här. Det hade blivit mörkt för längesen och jag var på bra humör. Jag noterade att det förmodligen var bra kallt nu och det var inte många på banan. Det blir nog varmare när det ljusnar, problemet var bara att det fortfarande var 7 timmar kvar tills det solen skulle gå upp.
Jag passerade 100 miles på 14h 43 min och 56 sekunder och därmed också nytt Sverigebästa på distansen. Bra där. Enligt plan.
Strax efter 15 timmar hände allt från ett varv till ett annat. Det var som att kroppen "helt plötsligt" hade fått nog och nu jävlar fick det vara bra. All energi i benen försvann på ett kick och det blev helt plötsligt väldigt jobbigt att förflytta sig framåt. Tilläggas bör att några timmar innan detta hade sportdrycken blivit slush istället.
På med mer kläder. In med mer energi. In med varm dryck. In med koffein. In med salt. Gå ett varv.
Gå ett till varv. Försök springa. Gå lite till. Gå lite till. Gå lite till.......
Ska man slå världsrekord så funkar det inte att hasa sig fram två varv på en bana som är 1609 m och sen tro att man ska ta igen det. Det går liksom inte.
Jag fick inte igång kroppen. Den hade beslutat sig för att fokusera på de centrala delarna. Benen sket den liksom i. Det var inte viktigt. Att utkämpa ett tvåfrontskrig i den miljön funkade i lite drygt 15 timmar. Inte mer. Nedkyld som en iskub i en Long Island. Blir varm typ 2 dagar senare.
Jag tog beslutet rätt snabbt, om man nu kan kalla en timmes zombiegång snabbt. Det hade funnits ett mål med den tävlingen och nu var det borta. Inget annat var aktuellt. Man kan samla lopp och genomföra, eller så spänner man bågen och satsar allt mot ett mål. Jag är för tillfället inte intresserad av att samla lopp. Jag spände bågen. Igen. Det gick inte.
Det som återstod var bara att fundera vad vi skulle pyssla med nu. Vi hade checkat ut från hotellet på morgonen och skulle "bara" ta oss ner till New York efter tävlingen.
Duscha, det är en bra idé.
Nä, inget varmvatten i duschen.
Ok.
Iväg till hotellet.
På vägen dit passar jag på att få kramp i hamstrings.
Tillsammans med allt annat så var det sjukt olämpligt att få det just då.
Rikard, som inte var sådär överdrivet säker på att han skulle följa med pga tidigare erfarenheter och att han inte gillar att se när jag har det jobbigt blev väl minst sagt rätt säker på sin sak nu.
Det slutar med att jag sitter och skrikgråter och bankar huvudet i dörren för att det är skönare just då än det som händer i benet.
Hotellet är fullt. Ingen personaldusch att låna.
Iväg till det andra hotellet i stan. Typiskt amerikanskt motell.
Efter många om och men får vi ett rum, vi fick faktiskt sviten...
Svinkallt därinne eftersom ingen hade bott där. På med elementet på högst volym och där fanns det iallafall varmvatten i duschen.
På med torra kläder och ner under täcket.
............kan inte sova....
Efter ca 2h vacklar jag upp och ringer coach. Vi båda är överens om att det var helt rätt beslut. Sen finns det ju mer eller mindre optimala temperaturer att slå världsrekord i . Den optimala temperaturen är inte - 7.
Jag hatar egentligen det där med omständigheter, men ska man prestera på topp i 24h, där varje sekund och meter är viktig. Då gäller det att omständigheterna är på topp också.
Jag är självklart väldigt besviken. Jag kände att kroppen var på topp. Efter 12h så kände jag att jag hade det. Men å andra sidan så vet jag ju inte det. Och sen måste jag vara såpass vuxen att ändå se det från det hållet att jag ändå har lärt mig något. Jag har lärt mig massor. och det tar jag med mig. För nästa gång. Då kommer jag se till att det inte är -7.
Som vanligt vill jag rikta världens största tack till Helen som tog sig tid att flyga halvvägs runt jordklotet för att stå ute på vischan i New Jersey och frysa häcken av sig medans jag springer runt runt. Du är ovärderlig <3
Andreas för att du tror på mig, levererar top notch och krävande träning och står ut med mina crash and burns!
Rikard, det finns inga ord, tack för allt! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar