För mig är återhämtningen helig. Den ruckar jag aldrig på.
För att orka fokusera till 100% måste jag få släppa på all kontroll emellanåt.
Att planera träning men inte planera återhämtning är rent utsagt skadligt och inget gott kommer ur det.
Innan jag åkte till Frankrike hade jag köpt en påse lösgodis och en påse naturgodis, tejpat igen de och gett de till Anna för de skulle jag få när loppet var över.
Oj vad jag längtade. Jag hade haft strikt kosthållning i närmare tre månader.
När jag väl "fick", så ville jag inte ha. Är det inte konstigt.
Jag hade också sagt att morgonen efter loppet skulle jag våldsäta crossainter. Jag åt två mini, sen var det bra.
Hmpf, so much för att våldsäta.
Är det inte konstigt det där, så fort man "inte får" , så vill man ha och när "man får" så vill man inte ha. Jag har inget intresse av att förstöra min kropp med skräp bara för att.
Men jag har släppt på kontrollen.
Tillfälligt.
Däremot tänker jag på vad jag äter för att kroppen ska reparera sig så bra som möjligt.
Jag drog på mig en förkylning några dagar efter hemkomst (konstigt va`?) vilket innebär att jag i princip förlorar aptiten, men jag försökte ändå tänka på att äta tätt för att jag visste att jag behövde och sen bar det iväg till Polen för spahelg.
Kan inte säga att jag rörde mig sådär överdrivet mycket, förutom en morgonpromenad i ett blåsigt Warszawa med alldeles för lite kläder som fick det däringa halsontet att ta fart.
Jag har sovit mycket. Det gör jag fortfarande.
Det blev en hel veckas inaktivitet/ren vila pga förkylning. Sen kände jag att det fick vara nog och började lite smått med några morgonpromenader. Sen en kort jogg, lite längre jogg och jäklarns så skönt för kroppen att göra något den är van vid.
Jag ljuger om jag säger att det gick lätt men under omständigheterna en lagom fart. Dock så betyder det som står på klockan inte ett dugg för tillfället.
Sen damp det ju ner ungefär en meter snö, men imorgon litar jag på att det är plogat på cykelvägen runt Brunnsviken iallafall :)
Återhämtning för huvudet också ja.
Efter att ha haft ett stort mål och tänkt på det varje dag, varje pass, varje kväll, så är det skönt att "bara vara". Både huvudet och kroppen behöver få lugna ner sig för att orka fokusera igen när det väl är dags att blicka framåt.
Dock så har jag inte alls samma känslor som jag fick en tid efter Basel. Då hade jag svårt att värdera min prestation och tyckte liksom att det inte var så stor grej. 242 km, det kunde säkert vem som helst haspla ur sig.
Nu klappar jag mig själv lite extra på axeln mentalt när jag går och lägger mig på kvällen. Fy fasen Maria, du är Europamästarinna!
Tänker tillbaka på timmarna (de jag kommer ihåg) i Albi, alla varven, värmen från solen, svalkan från natten, känslan när Andreas med 50 min kvar säger; "Du måste öka ännu mer"..... Såhär i efterhand kan vi konstatera att jag gjorde precis det. Sista timmen sprang jag tydligen 12.8 km.
När jag passerade 240 km i Basel var jag en av 14 kvinnor i Europa som har gjort det.
När jag gick i mål i Albi var det med det tredje bästa resultatet i världen.
Någonsin.
Det har inte sjunkit in än.
Men jag är stolt.
Så förbaskat stolt.
Häromdagen träffade jag Andreas. Vi utvärderade, pratade, funderade och sen stängde vi boxen EM 2016. För tillfället. :)
Vi blickade lite framåt och pratade om inriktning för kommande träning och hur saker och ting ser ut nu och vad vi (jag) behöver jobba på.
Det kommer bli en lång, men intressant vinter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar