onsdag 2 november 2016

24h-EM 2016; My side of the story; eller; I don't follow dreams, I hunt goals (Le ben du Pann)

Dåså, dags att få på pränt vad som egentligen hände det där dygnet i Frankrike för drygt tio dagar sedan.
Men för att vara helt ärlig så vet jag faktiskt inte. Jag bara sprang. Och det är faktiskt helt sant.

Jag sprang för att nå ett mål.
Jag sprang för att försvara ett EM-guld. 
Jag sprang för att slå ett personligt rekord.
Jag sprang för Sverige.

Innan:
Foto: Stig Andy Kvalheim Rambö
Vi kommer rätt tidigt till arenan. Bra, jag gillar att vara på plats, känna att jag har kontroll. Den här morgonen var det kyligt. Bra, jag gillart. Dock visste jag att det skulle bli varmt under dagen. Bring it on.
Som alltid vill jag helst vara för mig själv innan start. Jag satte i hörlurarna, satte på mig solglasögonen och satte mig ner för mig själv.
Snart skulle jag få starta, snart skulle jag få betalt för alla de där timmarna träning, all den energin jag hade lagt på att komma i bästa form möjligt skulle nu äntligen få släppas ut.
Målet var tydligt. Jag skulle springa 245 km och jag skulle göra det på mitt sätt.


Kl 10-16:
Foto: Andre Migneau
Äntligen igång. Men många timmar kvar. Tänk nu Maria. Känner in banan i ett par varv, är det bättre att ta ut svängen där bakom läktaren eller sakta ner och tighta till? Var sätter jag fötterna bäst när jag springer över varvningsmattan för att inte snubbla? Det är sånt som går i mitt huvud de första timmarna. In med energi direkt. Varven rullar på. Solen stiger mer och mer. 
Plötsligt tar det stopp.
Känns som att jag springer med handbromsen i. 
Ropar till Andreas.
Jag får en blöt buff runt halsen och extra vatten.
Ett par varv till och handbromsen släpper. Jag tror jag ligger runt 6e eller 7e plats. Oväsentligt än så länge.

Kl 16-22:
Solen förbereder sig för att tacka för sig. Jag förbereder mig för att trycka på start. Snart snart. Varven rullar på. Har varit på toa två gånger än så länge. Rekord. Ska det va så ska det va. Inget tjafs, det är det här jag har tränat för. 
Jag lyssnar på musik och kopplar låtarna till känslor och minnen som driver mig framåt, äter gel, dricker vatten och perpeteum. Gainomax smakar bra efter 6h men Fantan efter 12 är oslagbar. Efter lite fiske går jag om kroatiskan som har öppnat för hårt och efter 11h och 30 min är jag i ledning.

Kl 22-04:
Natten är här. Jag trycker på start. Går på toa igen vid 13h och konstaterar att det är fanimej sista gången (för övrigt är det hål-i-golvet-varianten, funkar mindre bra efter 13h löpning, Annika gick efter 23h, fy fasen, just saying).
Huma hhokladgel med koffein. The shit!
Foto: André Migneau
Antalet löpare på banan blir färre. Det är svalt och skönt. Min favorittemperatur. Andra tar på sig, det är dunjackor och mössor.
Vid 12h slår jag nytt svenskt rekord (Sverigebästa) med 127.157 km med 3min och 21 sekunder kvar på timmen. 
Vid 12h ska jag också slå av på takten. Jag känner att jag inte behöver det men sänker nog lite (tror jag iallafall) för att vara säker på att planen ska hålla hela vägen.
Vid ca 15h och 15 min är det nytt svenskt rekord på 100 miles. 
Jag ropar till Anna och Andreas att nu är det bara två maror och några kilometer kvar. Verkade hur logiskt som helst i mitt huvud men det tyckte inte de.
Jag vill inte att loppet ska ta slut. Det är ju det här jag har tränat för, nu är jag här, det är ju det här jag vill, nu måste jag göra det absolut bästa av det här. Att jag kan sprinag i 24h det vet jag redan, nu är det andra saker som gäller.

När det är 7h kvar börjar jag räkna lite smått i huvudet (inte min starkaste sida, framförallt inte efter 17h löpning) och funderar på om det kan gå att slå 247.1 km, som Lizzy Hawker har som europeiskt rekord. Jag ropar till Andreas och han ska räkna på det (han får räkna rätt många gånger under det här loppet). Jag tror jag har det i mig.
6.30 kvar och han säger att om jag håller varvtiderna så kommer det att funka.
"Ska vi köra?"
"Vi kör!"


Kl 04-10:
Jag håller varvtiderna. Känner mig lite puckad i huvudet från och till men det är inget lite redbull och en gel med koffein inte kan fixa.
Jag känner att det kommer gå vägen. Jag känner mig stark. Benen rör sig. Loppet får inte ta slut. Jag måste hinna lite längre.
Med 2h kvar säger Andreas: "IAU har slopat skillnaden mellan rekord på väg och bana, du måste springa 2.5 km längre."
"Eeeehhh, va??????" "Jesus karljäkel, du kan inte mena allvar, nähä, det är kört, det kommer aldrig gå...."- tänker jag.
Ett varv till.
"Det går Maria, men då måste du öka, det är 250 som gäller!!!"
Öka? Efter 22h löpning är det inte det roligaste att höra.
1.50 kvar och 19 km kvar till 250 km.
"Jamen va fasen, jag provar väl då. Det får bära eller brista."
Hur det än går så ska jag krama ur allt som finns. Jag ökar. Och det bär. Benen springer fortare. Shit.
50 min kvar.
"Maria, du måste öka ännu mer..."
Sista passeringen över mattan, passerar 250 km
Foto: André Migneau
Jag börjar nästan gråta, det finns inget mer. Hur ska jag kunna öka??? Jag har sjukt ont i benen, men i övrigt mår jag ju fint...shit, no excuses.
Jag ökar.
Vad är 50 minuter av mitt liv, egentligen?
Plötsligt känns benen lättare och varvtiderna når nya rekord. Jag slängs mellan hopp och förtvivlan. "För i helvete, ett varv till, det får inte vara slut än, jag måste hinna längre."
Det känns som jag vräker mig fram och löptekniken är inget man drar som ett exempel.
Mindre än tio minuter kvar och jag tittar på skärmen, ett varv till och jag passerar 250 km.
Ett VARV!!!
Sista gången i 90graderskurvan bakom läktaren, sista gången över rullgruset, sista gången in på tartanen.
Chipet piper till när jag passerar mattan och siffrorna slår över på 250 km.
Andreas skriker som en besatt, "GRINDEN ÄR REKORDET!!! GRINDEN!!!!!!"
Ut genom grinden och snart är det bara en minut kvar.
Jag har en funktionär på cykel bakom mig (hade det inte varit smartare att ha den framför?) som plingar och ropar Pardon pardon till löpare framför mig.
Slutsignalen går, jag tappar pinnen som ska markera min slutposition, benen viker sig under mig och jag bokstavligt talat ramlar ihop. Jag har inte stannat de 11 senaste timmarna, yrseln är ett faktum.
Jag hinner ligga på asfalten 30 sekunder innan en fransk dopingkontrollant rycker i mig och vill ha mig därifrån.
Anna och Andreas kommer och det blir kram- och gråtkalas.



VAD HÄNDE???

En dopingkontroll, en dusch och ett par tårar senare står jag på prispallen och hör det som jag visualiserat för mig själv varenda kväll de senaste 7 månaderna: "European Champion, representing Sweden: Maria Jansson!"
och: "Please stand up for the national anthem of Sweden."

Några minuter senare får jag åter gå upp på prispallen tillsammans med Annika, Sandra och Torill för att ta emot silvermedaljen i lagtävlingen. Hjärtat spricker nästan av stolthet <3

Det går inte att förklara i ord men världens största tack går till:

- Andreas, min tränare och bollplank, för alla blockintervaller och rätta ord vid rätt tillfälle. Som du sa förra året, vi har bara börjat. Du hade rätt, som alltid :)
- Anna Grundahl och Ulf Nilrud; för att ni ville vara i Frankrike och vara vakna i ett dygn och överösa oss löpare med kärlek (och sportdryck) i särklass världens bästa support <3
- Annika, Sandra och Torill för era insatser! <3
- Dan och Johan, herrlaget, för att ni är ni. Och för att jag och Sandra fick hänga med er i loungen ;)
- Madde! för att du återigen fick mig i mitt livs form!
- sist men absolut inte minst, till Han jag lever med. Du vet varför. <3




Liten yrselattack efter prispallen, sånt man får ta.
Foto: André Migneau


Summa summarum:
- 3 st svenska rekord/sverigebästa: 12h, 100 miles, 24h
- Svenskt/nordiskt/Europeiskt rekord: 250.647 km.
- Individuellt guld
- Lagsilver


Stolt.
Så sjukt stolt.

Jag följde inte en dröm, jag jagade ett mål.
Och jag vann.
Jäklar vad jag vann!!!






Foto: privat



Foto: privat


6 kommentarer:

  1. Jag har skrivit grattis många gånger men jag kan inte låta bli säga det en gång till! Det kommer aldrig att räcka säga det!
    Du är fan bäst! Så otroligt glad för din skull! Nu får du tillbaka allt tid, energi, tårar, ont och dedikation du investerade med att förbereda dig!
    Du gjorde precis som du skulle göra! Du nådde dina mål och lite mer!
    Du vann!
    Fattar du?
    DU.VANN!!!

    Stort Ultra Grattis!!

    Kram

    SvaraRadera
  2. Vad säger man, ingenting jag bara gråter, så jäklar vackert. Och du klart det går, om man bara bestämt sig.

    SvaraRadera
  3. Sjukt imponerande. Stort grattis.

    SvaraRadera
  4. Men jag kan inte fatta... 25 mil på 24 timmar. Jag skulle vara jättenöjd om jag kom 2 mil på 2 timmar... Du måste ha en sjuhelvetes stark vilja och en lika stark kropp. Jag är stum av beundran!
    //Kicki

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har rätt på båda punkterna Kicki ;)
      Tack!

      Radera