Det drar ihop sig

Jajjemän.

Idag är det 25 dagar kvar. 

Kroppen mår utomordentligt bra. Den är lite trött emellanåt men det är precis som det ska vara. Det var längesen jag hade en vilodag och kilometertiderna blir hela tiden bättre.

Jag prioriterar dock min återhämtning väldigt mycket nu och prioriterar bort saker som inte gynnar mig.

Det finns ingen genväg, bara en väg...spring!

Jag känner att det liksom bubblar i magen, men på ett lite subtilt sätt än så länge. Som en balja med kolsyrat vatten som precis har hällts upp. 

Det bubblet kommer att växa de kommande veckorna.

Växa och smalna av. För att sedan smalna av ju närmre start jag kommer och sedan explodera och bubbla över som när man stoppar en brustablett i det redan bubblande vattnet.

Det är inriktningen i allafall.

Vis av erfarenheten kommer jag förmodligen att panika och åka mental bergochdalbana minst en gång innan det är dags för avfärd.

Eller kommer jag att göra det? Det har blivit mindre och mindre av den varan och för några veckor sedan smakade jag på en bit av den tårtan. 

Det kanske räcker?

Till helgen är det dags för ett annat äventyr. Det är avfärd till Italien för att springa Militära VM i marathon. 

Det blir en perfekt avslutning på en tuff träningsperiod och som alltid är jag mycket stolt över att få representera mitt land!

Jag har flyt

Just nu har jag flyt.
Kroppen är fantastisk, huvudet på skaft, när klockan ringer tidigt gör det inget för det enda (ok, nästan det enda) som jag har i huvudet är det som händer om 34 dagar. 

Det är inte långt kvar nu, långpassen kan jag nog räkna på en hand och igår avverkade jag ett löjligt lätt 4h-pass. Styrde kosan mot Ekerö och vände helt sonika efter två timmar. Men vad är det egentligen med Ekerö och ormar? VARJE gång jag springer därute så möter jag någon liten ringlande sak, förvisso har de oftast tappat livsgnistan (det är de bästa ormarna) men ändå. 
Benen var lätta och huvudet fanns uppe bland molnen, trots att jag lyckades timea in en broöppning på vägen tillbaka, men det är sån man får ta. Det var ett sånt där pass när jag hade kunnat springa exakt hur länge som helst, men höll mig till de 4 timmarna som var ordinerat av coachen, han har u faktiskt alltid rätt.

Två veckors hård träning är kvar och det avslutas med militära VM i marathon som iår avgörs i Turin, har ju rätt bra minnen där ifrån så jag ser fram emot att komma tillbaka. Denna gång kanske jag hinner se lite mer av staden :)
Efter det kommer en tävlingsförberedande period med lite mer sprättiga pass. Då gäller det att hålla huvudet kallt.

I övrigt så är det stenhård fokus på en dag i taget, rätt träning, rätt mat, tillräckligt med sömn och lite extra tillskott (just nu vitaminer, omega-3 och Blutsaft), för att orka med att fokusera samtidigt som det är skolarbete som skall göras och för att min bättre hälft ska ha en någorlunda trevlig sambo hemma. Jag ska be om extra tillskott av kramar tror jag bestämt. Det behövs alltid.

En dag och ett steg i taget. Framtiden kommer snabbare än man tror.
#34dayslefttoeuropeanchampionship33dayslefttoimprove

En sån där bra dag

Idag var en sån där bra dag.
Det kändes redan när jag slog upp ögonen och gnuggade bort gruset att det skulle bli bra.
Frukost vid köksbordet och kaffet framför datorn medans jag passade på att plugga lite innan det var dags att bege sig till skolan.

Gästföreläsning med Helena Andersson, fystränare för damlandslaget i fotboll, intressant även om man (läs jag) inte är intresserad av fotboll. Det finns mycket att titta på och jobba med. 

Efter föreläsningen gladdes jag åt det stundande tempopasset som låg framför mig. 110 min i block om 3 km med först distansfart och därefter 3 st stegrande kilometer och så runt runt igen, coach knows how to pick'em.

Förra gången hade jag en utmärkt hare i Lisa Ring (Sthlm marathon 2.52 och vinnaren av Ultravasan 45 2016) men idag var hon ute på annat.
Jag tog mig ner till Djurgårdsbrunnskanalen och sen snurrade jag där tills passet var klart (lyckades alltid få den snabbaste kilometern på grussidan där det lutar lite lite uppför....) och jag joggade tillbaka till GIH.

Det var varmt. Det var jobbigt. Men jag var stark! Jäklar, så stark var det längesen jag var på ett tempopass.
Höll mig inom kravet på samtliga snabbaste kilometer och jag var sjukt nöjd!

Igår, men rätt söt ändå.

Jag känner mig stark och formen börjar komma krypande!

#39dayslefttoeuropeanchampionship38dayslefttoimprove
;)

Ny dag, ny mat att stoppa i lådorna

Solen tar banne mig fortfarande

Ringerike 6-timers 2016, My side of the story; eller; Ett lopp på historisk mark

Förra helgen var jag i Norge och tävlade. Mycket trevligt som vanligt.

Jag och Elof anlände fredag förmiddag efter en tidig avgång med x2000 från Stockholm där jag, enligt rutin, sov mig hela vägen till Karlstad. Jag blev upphämtad och skjutsad till Hönefoss och hotellet där jag skulle bo.

Förberedde mig så gott jag kunde, tog en liten promenad, åt middag med Reima, Peter och Åsa, innan det var dags att krypa till kojs.
När det var nummerlapsutdelning småpratade jag lite med en äldre man som också skulle springa. Han frågade om jag var "hon den där som hade sprungit 240 km", mjo det fick jag väl erkänna. Fick då höra att han kände igen mig från Bislett, "jeg har sett när du kastet opp".
....alltid lika trevligt att bli ihågkommen för att man stått med huvudet i en soptunna och spytt....det har jag iochförsig gjort mååånga gånger på Bislett :D

Jag var som sagt lite nervös, det var längesen jag sprang ett 6h men jag hade bestämt mig för att göra mitt eget lopp, inte bli stressad och köra samma energiupplägg som "vanligt" för att återigen försäkra mig om att inte ändra på något inför EM.
Samtidigt var det himla kul att jag skulle få tävla på historisk mark, det var nämligen på samma arena som Rune Larsson satte sitt nordiska rekord på 24h, 262 640 m, i juli 1986, som står sig än idag! 

Tidigt morgon då starten gick redan kl 08, men väl på arenan tyckte jag det var tur för solen sken redan från en klarblå himmel.
Jag fick en bra plats vid ett bord och jag hade förberett så att var 20e minut hade jag en liten flaska Perpetuem och nästa gång 1 gel. Rutiner, rutiner, rutiner. Elof intog bästa åskådarplatsen och snart var loppet igång.

Timme 1: Direkt vid start stack Rita iväg, (hon har norska rekordet på 100 km, henne hade jag inga planer att hänga på) åhej vad det går, fin bana på strax över 900 m runt Idrettsparken i Hönefoss. "Ska det verkligen gå såhär fort? Det är ju inte ens jobbigt. Hmm, ok snart stabiliserar jag nog mig."

Timme 2: "Hmm, det går ju bra det, snart halvvägs ju, dammdididammdamm, fortfarande högt snitt, bra där Maria." Klappade mig mentalt på axeln.

Timme 3: "Snart är det ju halvvägs, jesus, och fort går det." När jag sprang 6h i Karlstad 2011 landade jag på ca 5.20  i snitt och drygt 67 km, så jag låg bra till för ett pers.

Timme 4: "Ok nu blev det segt." Jag tryckte i Ipoden och det lättade för ett tag, sen började Ipoden bråka och prata och härja. Ääääääääähhhhhhhhh.

Timme 5: Marathonpassering och toabesök, kände mig uppsvullen men det måste bara ha varit en illusion. Dock hade jag druckit alldels för mycket kaffe till frukost som gjorde sig påmind, jag dricker inte kaffe till frukost på tävlingsdagen i vanliga fall.

Timme 6: "1 timme kvar? Jäklar, det här går bra. In med en växel till nu. Hela vägen in i kaklet."

Slutsignal, stopp, mäthjul.


Summan landade på 69320 m och ett rejält putsat pers för min del!
Jag är sjukt nöjd med det resultatet! 
Framförallt är jag sjukt nöjd med det med tanke på att jag är inne i en rätt tuff mängdperiod inför EM.

Det här med 6hlopp kanske inte är så tokigt. Det är över relativt fort och man hinner med att göra något annat resten av dagen (Elof pallade inte trycket som crew och tog en tupplur bredvid gelen, alternativt misstänks överdos av perpetuem...)

Ringerike 6-timers var ett väldigt välarrangerat lopp och jag måste dra några av mina favoritsaker:
- RIKTIG cola!!! (ofta på ultra så är det budgetvarianten, av förståeliga skäl, det blir några liter)
- KALL cola!!! har nog aldrig varit med om det men gudomligt
- Mycket väl blandad sportdryck! ofta är den för svag.
- Otroligt bra funktionärer som hejade på allt och alla varje varv. Det gick nog mer energi hos de än löparna tror jag :)

Ett stort tack till Stig Andy Kvalheim och hans arrangörsstab för en fantastisk helg! Till Hönefoss åker jag gärna igen!

 Alla foton: Hans Edgard Rakeie