torsdag 31 juli 2014

Längtar efter grispass i minusgrader och småspik

"Man" ska ju inte klaga på värmen nu när vi äntligen har fått en fin sommar. Men det är det ju rätt många som gör ändå, man vill gärna ha det där svenska "lagomet".

Inte för varmt och inte för kallt, inte för mycket regn, men lite behövs ju ändå.
Aldrig blir man nöjd.

Jag däremot, har inte så mycket emot de där novembermånaderna med blåst, lövfall och regn.
Den största skillnaden , träningsmässigt, är att det tar lite längre tid för tvättkorgen att bli full på sommaren då man inte använder lika mycket kläder :)
Den senaste veckan har jag längtat rätt bra efter tidiga, långa grispass i minusgrader och småspik. :)
Men men, med lite justering så klarar man ju denna värmen också. Samt att den är ju inte här så himla länge egentligen.

Dock har jag fått lägga träningen sent på kvällarna när det svalnat lite och solen gått ner.
Det började i förra veckan med onsdagens distanspass. 
21.30 stack jag och R hemifrån. 
På torsdagen åkte jag och syster upp till Dalarna. Där släppte hon av mig ca en och en halv mil hemifrån mammas hus och så sprang jag resten.
På fredagen var det styrketräning, som avverkades på förmiddagen inomhus (de där Anna Laurell-armarna börjar faktiskt få lite form ;) ) och så strax över en mil på kvällen. Det måste nog ha varit varmaste dagen hittills, 33 grader i skuggan.....phiew.....

Lördagens 18 km blev också en sen historia. 
21.30 lämnade jag och gav mig ut på en runda som jag sprungit många gånger förr. När jag var yngre och tränade inför mitt första marathon sprang jag ofta den rundan med mamma på cykel som langade vätska.
Nuförtiden är den inte så himla lång (15 km) men då verkade den oändlig :)
Jag tog en extra runda för att komma upp i distans och jag kände mig grymt stark hela passet och hade en tempoökning mellan 5-16 km tror jag. 

Det längsta passet (32 km) förra veckan krävdes lite extra pusslande, vid middagen kläckte min svåger ur sig att det skulle vara kul att hänga på fast på cykel. Planen var att springa uppe i Tjärnaberget i Borlänge.
Klockan drog iväg och han började ångra sig när himlen öppnade sig och regnet vräkte ner. 
Men när jag väl hade bytt om fick han dåligt samvete för att lämna mig i sticket så det slutade med att jag fick sällskap ändå.
Dessutom ville mamma inte släppa iväg mig själv. Det hjälpte inte att jag försökte förklara för henne att jag är 29 år och att jag ibland springer ensam ute i förorterna i Stockholm kl 4 på mornarna. Det spelade tydligen ingen roll.



Det "värsta" med att träna såpass sent är att dygnsrytmen ruckas lite då man blir uppe lite för länge för att hinna med att få i sig mat efter passet. Visserligen har jag ju haft semester men vill ju inte sova bort dagarna.

Hursomhelst var det väldans trevligt med sällskap och jag gjorde relativt snabba 32 km den söndagskvällen för att var distanspass utan egentlig fokus på fart.


Jag hade snabbare snitt på de 32 km än jag hade på gårdagens morgonrunda runt Brunnsviken.
Jag stack hemifrån vid 07.30 och då var det 24 grader. 
Jag blötte tshirten i vattnet vid kanotklubben men det hjälpte föga. Vattnet var lika varmt som luften.

Anyway.
Sista veckan på semestern börjar lida mot sitt slut. 
Imorgon tar jag tåget till Skövde för att kolla in Ultrafestivalen, har en känsla av att det kan hända stora grejjer där denna helg.
Ska även hänga lite med fina vänner och avverka några kilometer på Billingen. 

Nu ska jag smita iväg på yoga, ryggen har krånglat lite de senaste dagarna så jag hoppas det kan råda lite bot på det.

Over and out.

Funderar på om dessa är coola eller asfula?
Asics till vänster och Nike till höger.

tisdag 22 juli 2014

På begäran, Salomon X-reid Hardangervidda, en kort analys

För några dagar sedan fick jag en kommentar på racerapporten från Norge;

Respekt!
Berätta gärna mer om vilken utrustning ni använde. Vad skulle ni gjort annorlunda mm

H//Tomas

Absolut!

Jag kan ju bara svara för mig själv, men här kommer det.

Utrustning:
På mig vid start hade jag:
- 3/4 kompressionstights, Stabilyx,  CWX  
- Kompressionsstrumpor (rosa såklart), CEP
- Funktionst-shirt, årets Sthlm marathon-tröja  , Asics
- Sleeves, Swedish Armed Forces :) , Trimtex

På fötterna satt mina nya Icebugs RBX9 (med gummidobbar). De funkade toppen hela vägen förutom de 2,5 km asfalt in mot Rjukans centrum, där gjorde det riktigt ont då dobbarna liksom tryckte upp under fotsulan.
Fötterna var självklart väl insmorda med Sportslick (Guds gåva till ultralöparen) som förhindrade ont och skav.

Det var över tiden rätt behaglig temperatur och jag frös aldrig.
Vid kontrollen i Kalhovd (efter ca 70 km) bytte jag till en torr tröja (Asics funktionstshirt) och  torra strumpor (kompressionsstrumpor från 2XU). I dropbagen där hade jag också lagt ett par andra skor (Asics GT2000 terräng som jag sprang TEC 100 i,  ifall Icebugsen skulle visa sig vara ett dåligt val. 
Men det var de inte och fötterna mådde bra hela vägen.

På ryggen hade jag min löparryggsäck från Lowe Alpine, (tror den rymmer 25 li).
I  den hade jag den obligatoriska utrustningen:
- Vattentät jacka och byxor (mitt helt vanliga regnställ från North Face)
- Mössa och vantar
- Ullunderställ
- Räddningsfilt
- Pannlampa
- GPS från tävlingsledningen
- Visselpipa
- Gravljus och tändstickor

Ytterligare saker jag hade som ej var obligatorisk:
- En påse med diverse piller (Voltaren, Alvedon, Immodium)
- Vätskeblåsa med 1,5 liter Perpeteum
- Hammer Gels (ca 10 st tror jag att jag fick i mig sammanlagt)
- Minisnickers (åt nog ca 10 st där också)
- Koffeintuggumi

Avseende energin så drack jag varje halvtimme och åt + drack varje heltimme. 
Jag fyllde blåsan med ny Perpeteum vid dropbagsen.
Vid sista kontrollen i Rjukan innan stigningen hade jag lagt en Brieost och en Mountain Dew :) hehe, rätt gott, där bytte jag även till en tjockare långärmad Crafttröja med inbyggda vantar som också var vindtät.

Jag är supernöjd med energiintaget och nivån låg jämnt genom hela loppet. Jag var pigg och fräsch i huvudet och kände mig aldrig energisvag. Magen skötte sig ypperligt och allt stannade kvar där det skulle.
Sen om det var Perpeteumets förtjänst eller det faktum att tempot var förhållandevis lågt låter jag vara osagt. Men inför nästa långa lopp är det definitivt Perpeteum som åker med som huvudenergi.

Jag och Emelie funkade väldigt bra som team.
I och med att jag har mindre erfarenhet av fjällöpning än hon så låg jag först när det var smal stig.
På grusvägen sprang vi i bredd och uppför sista stigningen tog hon täten. Jag tittade mest på hennes hälar och traskade efter så gott jag kunde.
Vi sa inte speciellt mycket under loppet men det var inga konstigheter. Ingen av oss är speciellt social när det är tävling.

Hade jag fått göra något annorlunda så hade jag lagt stavarna i dropbagen i Rjukan för att få hjälp i stigningen. I slutet upp på toppen hade det inte gått att använda de men det var lång stigning innan dess där man hade haft stor hjälp av de.
Vi hade nu lagt våra i dropbagen vid Kalhovd efter inrådan, men där gjorde de inte speciellt stor nytta.

Det jag har lärt mig (eller fått bekräftat) är att det verkligen lönar sig att ta det lugnt i början, det är en lång distans som skall erövras och fördela energin från början var rätt.
Enligt en medtävlande så nådde 10 av de 15 som var först till första kontrollen aldrig målet.

The end.

Bjuder på två svettiga efter-långpass-bilder från Polen :)



måndag 21 juli 2014

Semesterträning, Polish style

Åter i Sverige efter en dryg vecka på rull.
I måndags rullade vi från Skövde ner till Ystad för att ta färjan över till Polen och Swinouscjie (återigen osäker på stavningen), dagen efter körde vi österut genom ett landskap som påminde väldigt mycket om det svenska.
Vi anlände till hotellet i Gdynia på eftermiddagen och drog sedan efter ett effektivt styrkepass på ett närliggande gym till Sopot för att möta upp syster med familj.

Den norra delen av Polen är rackarns fint och Gdynia, Sopot och Gdansk har i princip växt ihop.
Vita, djupa stränder, kall öl och god mat fanns det gott om.

Förra veckan var andra veckan på  mitt schema.
Inledningsvis så tror jag alltid att det är mycket lättare att planera in träningen när man är ledig, det finns ju så mycket tid över, men i slutändan är det inte alltid så. När man är ledig, och kanske framförallt utomlands på semester, är det en massa annat som smyger sig in och helt plötsligt är klockan 19, man är svinhungirg och tung i huvudet efter en varm dag.
Men det gick rätt bra ändå.
Vi planerade dagen innan hur vi skulle lägga upp det beroende på vad jag hade på schemat.

Tisdag: Styrka, ben
Onsdag: 12 km distans
Torsdag: 14 km distans stegrande i tempo, ett jättekul men svårt pass då jag hela tiden ökade tempot med ca 10 sek varje kilometer.
Fredag: Styrka, rygg och axlar + 12 km distans
Lördag: 30 km distans, detta fick ske innan frukost för att hinna klämma in ett strandbesök innan det var dags att bege sig till färjan som skulle ta oss hem till Sverige. Dessutom har ju Polen någon förkärlek för att lägga någon form av betongplattor på sina cykelbanor. *What's that about???* vilket gjorde att det var ett par stela ben som återvände till hotellet.
Söndag: Distans 12 km, som råkade bli 13 km.

Det var varmt i Polen.
Jag gillar ju inte värme
Jag har blivit än mer nog med att dricka regelbundet och ha med mig energi, även om det är ett kortare pass jag ska ut på så är det dumt att riskera något.

Nu sitter vi på tåget från Skövde till Stockholm. Det blir några dagars mellanlandning innan det bär av upp till Borlänge för några dagar innan semestern avslutas med Skövde igen och ultrafestivalen :)

söndag 13 juli 2014

Vacationeee

Nu är det alltså semester. Den började med att vi var i Norge och härjade. Det gick ju rätt bra.

Sviterna efteråt var värst i fotleder och fötter och där mest i trampdynorna. Jag var skinnflådd under båda stortårna. Gissa om jag var glad när jag kom hem och upptäckte att jag hade ett par splitter nya Freshgear-strumpor i byrålådan. 
Tre dagar senare hade jag åter skinn under tårna och rackarns lena fötter.

Nu befinner vi oss i Skövde efter några dagar i Göteborg. 
Jäsingen så varmt det har varit.
Jag gav mig ut på en runda på onsdagen som skulle bli 14 km, det slutade med att den blev endast 8. Det var som att någon hade injicerat betong i vaderna på mig.
Nä, inge bra.

På torsdagen (min födelsedag, wihooo) inledde vi dagen med att köra ett styrkepass på Friskis Turion i Göteborg..
Efter cykeluppvärmning dit blev det rygg och axlar:
- Stående axelrotation
- Latsdrag
- Sittande enarmsrodd
- Omvänd flyes i cablecross
- Stående sidböjning med hantel
- Ryggresning med vikt
- Sittande axelpress
- Stående hantellyft åt sidan
15 reps och 3 set på varje.  Svettig, glad och med syretunga axlar fortsatte sedan födelsedagen med bad vid havet :)
Fick dessutom bästa presenterna, en stor North Face-necessär och ett par stavar till höstens utmaning. Han kan han min karl <3

Nu är vi i Skövde för en liten mellanlandning.
Imorgon bitti drar vi neråt landet igen, denna gång till Ystad inledningsvis och därefter vidare till norra Polen.
Ska bli riktigt skoj. Efter vi har rullat av färjan i Swinouhscie (med reservation för stavfel) styr vi kosan österut. Det sägs att Polens 50 mil långa kust mot Östersjön ska vara rena rivieran :)

Idag fick jag till ett mycket bättre löppass.
Jag skulle möta upp Torill för några gemensamma kilometer, men vi lyckades springa om varandra på något sätt i regnet och det slutade med 17 (sololöpta) kilometer för min del med förvånansvärt bra snittid.

Samtidigt drar jag igång på andra veckans schema från min nya coach. Eller ja, min nya och nya, min coach helt enkelt. :) Och då ska semester och träning pusslas ihop, lovely. Semester innebär ju faktiskt mer tid för träning. Kan't bli så jäkla mycket bättre än det va? :)


What's in there????

Denna här!

Någon vecka innan vi drog till Norge hade jag beställt The North Face Ultra Lite Storm Blocker jacket, på Ebay där jag kom undan med drygt 1000 kr, jämför med 1699 i butik här i Sverige var jag rätt nöjd :)
Den passade på att dimpa ner i brevlådan lagom till jag kom hem. Nästa lopp följer denna med. Lite lättare än att springa med regnstället i ryggsäcken.
Är det någon som vet om det finns motsvarande byxor?

Don't forget to be awesome!



onsdag 9 juli 2014

Salomon X-reid Hardangervidda 2014; My side of the story, eller; Ain't no mountain high enough

I lördags ville jag inte se en sten till i hela mitt liv. 
Ännu mindre veta av några höjdmeter.
Today, not so sure :)

I lördags ringde klockan strax innan 06.
Upp och grejja lite, proppa sig full med mat på frukostbuffén och sen gick bussen vid 07.30.
Lite tidigt kan tyckas i och med att starten skulle gå först klockan 12.
Dock tog det sin lilla tid och drygt tre och en halv timme senare släpptes vi av vid Dyranut turisthytta.

På med rätt skor och strumpor, i  mer lite mer energi och så Sportslick på de rätta ställena.
Vi tyckte båda att ryggsäcken verkade lite tung (obligatorisk utrustning: vattentäta jacka och byxa, ullunderställ, mössa, vantar, räddningsfilt, vissepipa, pannlampa, 200 NOK för en båttur om man fick för sig att bryta vid checkpoint Mårbu, enda sättet att ta sig därifrån var båt, dessutom fick jag en GPS för att de skulle ha koll på oss samt ett gravljus och tändstickor, ja på riktigt, ett gravljus). Emelie hade också våran egna GPS och ett första-hjälpen-kit.
Lägg på lite gel, Snickers och en vätskeblåsa med en och en halv liter vatten så var det rätt mycket som skumpades runt på ryggen.
Jag tyckte jag var van att springa med ryggsäck, dock uppgick ju min erfarenhet till max två-timmars-rundor, en men, det gick bra :)

Det blåste på rätt bra men var fortfarande hyfsat varmt och jag valde att starta i:
- 3/4 kompressionstights, CWX
- Kompressionsstrumpor (rosa såklart), CEP
- Funktionst-shirt, årets Sthlm marathon-tröja
- Sleeves, Swedish Armed Forces :)
 På fötterna satt mina sprojlans nya Icebugs (I know I know, men de kändes bra det enda passet jag sprungit med de innan samt att jag hade ett par andra att byta till efter 7 mil ifall det skulle gå på röven) och på ryggen min löparrygga från Lowe Alpine.

Strax efter kl 12 smällde hagelskottet och 117 löpare påbörjade den 123 km långa resan mot Mt Gausta.

Jag var sjukt sugen på att springa, men samtidigt så var jag helt ärligt lite nervös. 
Hur skulle det gå över fjället?

Vi öppnade i en lugn takt. Det är långt till toppen.
Den första biten bestod av, tja vad ska man säga, vandringsled? fjällöpning? 
Jag fokuserade på att hålla mig på benen och försöka vara lätt i steget.
Efter några kilometer kom några ytterligare kilometer på grusväg. Boooooooring.
Jag hade kommit in hyfsat i trailandet och tyckte nu det var trist att springa på väg.
Vinden fortsatte och det var varmt. Jag drog av mig ärmarna.

Vägen tog slut och fjället fortsatte.
Vi tuggade på bra och snart såg vi första checkpointen vid Rauhelleren (Dyranut-Rauhelleren 30 km). Jag passade på att snubbla på en sten och göra en Superman-landning platt på marken, klarade snok och tänder men skrapade upp armbåge och lite på höften.
Väl framme vid checkpointen drog jag en sväng på toa, kastade i mig lite RedBull och sen var vi på väg igen. 


Fjället fortsatte och mitt fokus låg på stigen framför mig.
Vinden var väldigt stark och ibland fick man parera så man inte blåste omkull.
Stenar, stig, bäckar, snö och lite mer sten.
Regnet kom och gick men jag var varm.
Vissa passager gick inte fort men vi tog oss framåt.
Vi växeldrog med en dansk medtävlande som vi sprang om ibland, sen sprang han om oss och sådär höll vi på. Även ett franskt lag lekte vi lite katt och råtta med.

Mårbu ahead! (Rauhellern-Mårbu 22 km)
Vi möttes av en såndär flygande kamera som ser ut som en gigantisk spindel. Coolt.
Lite ostkrokar och cola i Mårbu och tre minuter senare var vi på väg igen. No time to waste.

Terrängen blev något knepigare nu och jag snubblade om vartannat. 
Då blev jag sur. Krökte ryggen så jag fick ont också men höll mig på iallafall på benen.
Stundtals branta stigningar och luriga passager blandades med rackarns fin längs-med-löpning.
Mil nr 7 var nog den längsta jag varit med om. Vi klättrade uppför, uppför och uppför. Det regnade, blåste ordentligt och dimman hade börjat krypa in.
Vi var ensamma på Hardangervidda.
Man såg ingen alls. 
Iochförsig hade vi "vår" dansk alltid i närheten, samt en norsk kille med sjukt långa ben som gick lika fort som en tusenfoting.
Nu har vi varit ute i åtskilliga timmar men jag har inte reflekterat över det. Vi ska ju framåt och vi är inte framme förrän vi är i mål.

Vi är rätt högt upp och plötsligt ser vi en fotograf.
Det brukar båda gott.
Ner till Kalhovd är det rätt brant. Tårna slår i fronten av skorna och jag tänker att jag nog är minst en nagel fattigare om några dagar.

In i checkpointen och här finns det stolar. (Mårbu-Kalhovd 21 km).
Jag kontrollerar fötterna, konstaterar att det är blåsor och mer eller mindre frånvaro av skinn under stortårna. Smörjer på ett nytt lager Sportslick, tar en Voltaren och Alvedon och på med nya strumpor. Byter t-shirt och fyller vätskeblåsan.
Nu är det 37 km till Rjukan och 32 km grusväg ligger framför oss.

Det börjar bli mörkt. Klockan är strax efter 23 om jag inte missminner mig och benen börjar bli rätt trötta.
Jag sköter energin bra och magen svarar på ett perfekt sätt. Inge bråk, inge strul, idag är den med i matchen.
Jag dricker Perpeteum varje halvtimme och varje heltimme äter jag en liten Snickers eller en gel.
Klockers!

Vi rullar iväg längs grusvägen, som är doserad och lite trixig att springa på. Vi går i uppförsbackarna och tuggar på i nerförsbackarna och på platten.
Snart kommer det riktiga mörkret och pannlampan åker fram.
Vi börjar komma ikapp folk, fastän det inte går speciellt fort, "vår" dansk och de norska grabbarna.
Vi kommer till en sjukt lång uppförsbacke, den tar nästan aldrig slut. 
En skylt, 25 km till Rjukan som är nästa checkpoint och den sista innan klättringen upp till toppen tar vi.
Nästa skylt, 20 km kvar, har vi inte sprungit längre?
Scheisse.
Vi tuggar på, in med energi och så framåt, inget annat att göra. Går disciplinerat i backarna och sen tugga på. Jag sträcker på mig och försöker tänkte på tekniken.
15km-skylten.
10km-skylten.
5km-skylten.

Sista biten går i 19 st skarpa serpentinsvängar nerför.
Här passerar vi fem personer som går.
Det blir snabbt varmare ju längre ner i dalen vi kommer.
Efter sista serpentinen är vi nere på asfalten och det är mindre skönt.
Vi springer in mot ett mörkt Rjukan in mot checkpointen där Salomon-folket väntar.
Servicen är guld. 
Vi får våra dropbags.
Emelie byter strumpor.
Jag äter min brieost och dricker Mountain Dew. Fantastiskt gott!

Vi får instruktioner om att hålla ihop tätt på vägen upp, att det blåser kraftigt på toppen och att vi måste följa gps.en.
Jajjemän.

Nu börjar sista kraftprovet.
13 km upp till toppen och 1400 höjdmeter.
Medelst små serpentiner går det rakt upp.
Syran kommer direkt och pulsen skjuter i höjden.
Efter 11 mils löpning är benen inte på topp.
Emelie tar täten och travar framåt på ett disciplinerat sätt. Jag följer så gott jag kan.
Efter 3 kilometer väntar en läkarkontroll.
Jag får svara på hur mycket jag har druckit och hur jag mår, det tas puls på arm, hals, arm, hals och arm igen. Hur mycket har du druckit?
Vissa fick ett oväntat balanstest i form av en knuff. Den slipper vi och snart släpps vi iväg.

3 kilometer i fortsatt terräng och nu kommer vi till en sista inofficiell kontroll. (bra med säkerheten här) där de återigen frågar hur vi mår.
Jag trycker i mig en gel och sen bär det iväg på den riktiga klättringen.
Nu blandas smal sandväg med brant klättring och stora stenar.
Det gäller att ha koll på balansen.
Vissa ställen är relativt icke ofarliga.
Jag kikar uppåt och ser inte toppen för dimman.
Det går tungt men ändå framåt.
Efter sand/grus-delen tar stenklättringen vid.
Flytta fötter.
Flytta händer.
Kolla ut var jag ska sätta nästa fot.
Andas.
Flytta fötter.
Flytta händer.
Kolla ut var jag ska sätta nästa fot.
Andas.

Så håller det på och det verkar som det aldrig ska ta slut.

Efter ett tag planar det ut men leden fortsätter.
Det blåser och regnar och är dimmigt men ändå hyfsad sikt.
Ett steg i taget.

På håll ser vi till slut en salomonvimpel i den starka blåsten (blåste tydligen kuling) och vi är alltså snart i mål.
Uppför de sista stenarna och över Suunto-mattan och.......nudå??
Är vi imål?
Det är folktomt men snart sticker det ut ett huvud från toppstugan och vi blir välkomnade imål.
Woho!!!!
Vi kramas, det fotas och jag sätter mig ner på trappan.
Phiiiiiiiiiieeeeeeeeew.

In i värmen och mer grattis.
Damvinnaren, Jenn Gaskell kramar om oss och gratulerar (hon var ca en halvtimme före oss).
På med torra kläder och sen får vi åka kall kabinbana ner.

Vi kommer till hotellet ca en och en halv timme efter målgång och efter en varm dusch får vi några timmars välbehövd sömn.

Kvällen avslutas med Gaustablikk Höjfjellshotells fantastiska buffé där jag (rätt förvånad över att jag fick i mig mat över huvudtaget) äter tre tallrikar. Fisken var fantastisk och det var de största havskräftorna jag sett i hela mitt liv.

Sammanfattningsvis så hade jag rejält ont under fötterna, mest pga blåsor under båda stortårna, benen var helt slut men ändå inte sådär ofattbart stela som efter ett 24h. Förmodligen pga att många fler muskler fått aktiveras i alla riktningar.
Stigningen efter 11 mils löpning tog nästan knäcken på mig och jag trodde för ett ögonblick inte att jag skulle fixa det.
Ögonblicket efter så ändrade jag mig, vad skulle jag göra istället då? Gå ner igen? Skulle inte tro det.

Tävlingstiden landade till slut på 19h och 46 min varav sista stigningen upp från Rjukan tog oss närmare 4h.

Det var bland det jobbigaste jag har gjort faktiskt, inte alls lika mentalt påfrestande som ett 24h. Jag reflekterade knappt över hur lång tid vi hade sprungit. 

När jag tittade upp mot toppen från hotellet på eftermiddagen var det rätt ballt att veta att vi hade tagit oss upp dit.

Världens största tack till bästa lagkamraten Emelie!

Ain't no mountain high enough!
















Ready to rumble!




 Runners perspective: http://vimeo.com/100070747

Results Salomon Xreid Hardangervidda 2014.
Take a look here: http://bit.ly/1krS5TO

Och här: http://bit.ly/TWv6tu

Kolla facebook-sidan: https://www.facebook.com/Xreid?fref=ts :)



torsdag 3 juli 2014

Pre-race

Det var skönt att göra hela resan igår.
06.14 rullade jag från Stockholms central och drygt tre timmar senare in på Göteborgs central.
Där väntade en glad fröken Andersen och vi tog oss vidare med bil.
Några timmar senare, med lunch och fikastopp, långa tunnlar och snirklande serpentinvägar anlände vi till Gaustablikk Höjfjellshotell.
Riktigt trevligt!
Från vårt rum ser man toppen på Mt. Gausta (Gaustatoppen eller Gaustablikktoppen, kärt barn har många namn) där vi går imål på lördag efter 123 km över Hardangervidda.

Igår tog vi en kort tur för att rasta benen och för att få resan ur kroppen. Uppför en slalombacke för att testa stavarna och runt Skipsfjellet.

Idag tog vi oss ner till närmsta samhälle nere i dalen, Rjukan, för att komplettera med det sista som behövdes.
Vi lufsade ut på en vända vid lunchtid och det här med skyltar eller markeringar verkar inte vara norrmännens bästa sida. Hursomhelst fick vi röra på oss och svettas lite så vi var rätt nöjda.

Checkin av oss själva, inlämning av dropbags och kontroll av obligatorisk utrustning gick kanoners och nu väntar vi mest på middagsbuffén.
Inför sista stigningen (upp till toppen från Dalen) har jag lagt en stor bit brieost och en burk MountainDew :) hehehhe.

Nu är jag mest hungrig och otålig. Vill att det ska bli morgon så vi kommer iväg.
Det kommer bli en utmaning.
Det kommer bli jobbigt.
Men det är ju därför vi är här eller hur?

Så, fååååååååår man starta snart???????? :)








De har granar i Norge!!!

Emelie hittar en!


The town of Rjukan


Lila kottar???

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen


Ze Icebuuuuuugs


Ok, vi badade

Dropbags



Sista stigningen. Från 110 --> 123 km. Happy thoughts, happy thoughts

tisdag 1 juli 2014

Let's go surfin´

eller ja, let's go to Norge and springa över Hardangervidda :)

Sista dagen på jobbet idag. 
Dristade mig tillochmed till att flexa ut efter lunch, wohooooooooo.

Inledde dagen med ett styrkepass på Friskis Lindhagen. Rackarns fräscht ställe det där.

Värmde upp med att cykla dit i alldeles för mycket kläder. Väldans kvavt ute idag tyckte jag.
Därefter:
- Knäböj
- Utfallsgång med hantlar
- Hipthrust med vikt
- Marklyft medett ben
-  Stående höftlyft åt sidan
alla i tre set med 15 reps.

Jag tyckte själv att jag jobbade på som tusan. Svetten lackade och pulsen låg högt. Bra och kontrollerad teknik också. Gav mig själv VG-minus.
Dessutom har Friskis Lindhagens vikter till skivstängerna som är jättestora, spelar ingen roll vilken vikt, 5kg som 20 kg är lika stora, dock inte lika tunna men nog kände man sig lite häftig när de "stora" vikterna låg på stången ;)

Kvällens aktivitet har varit packning inför imorgon.
Jag hade ju den goda smaken att boka ett tåg som går 06.14 imorgon bitti. Yippie, känner jag nu. Men men, det är en lång resa och lika bra att komma iväg. Emelie hämtar mig i Göteborg och sen är det bil hela vägen till Gaustablikk Högfjällshotell där vi kommer bo.

På fredag kl 12.00 smäller startskottet borta på Dyranut och då ligger 123 km och 4500 höjdmeter framför våra fötter.
*Lycka*

Check it out

Rosa väskan, packad och klar, med en rackarns massa grejjer :) hmm, kass bildkvalitet dock...

Svar ja