Maria-Born to run: Grenå 24h 2013; My side of the story, eller; Bäbisblåsor at the age of 28

Den 12e september satte jag mig på tåget för att åka ner till Skövde till mina fina vän Helen, som gått med på att vara ledig från jobbet och stötta mig under helgens äventyr.
På kvällen äter vi middag och jag upptäcker någon form av blåsa på min hand.
"Hm, konstigt, måste vara skavsår från att jag har släpat väskan. Så det kan gå", tänker jag.

Dagen efter blir det en tidig morgon då klockan ringer halv 5 och vi ska ta oss vidare ner till Varberg för att där plocka upp Rune och åka färjan över till Varberg.
Jag upptäcker tre blåsor till på handen och två på foten......
Sablar.
Jag vet mycket väl vad det handlar om.
Min systerdotter Emma hade höstblåsor när vi hälsade på i Borlänge för en vecka sedan.
Blåsor, vätskefyllda eller inte som barn vanligtvis får på hösten. Runt munnen, på händer, fötter, lår eller rumpa.
Det är ett virus som läker ut av sig själv efter ungefär en vecka. Smittsamt vid direktkontakt.
Jag hade klappat Emma lite på huvudet när vi var där och tyckt synd om henne.
Nu var det ganska uppenbart vad jag hade fått.
Än så länge kliade det inte som tur var men jag anade att det var värre i antågande.

På vägen ner till Varberg ringde jag sjukvårdsupplysningen, var ju tvungen att kolla om det skulle vara någon risk i att anstränga sig, lite.... :)
Svaret var nej, så länge man inte hade feber.
Nu sa jag väl kanske inte exakt vad det var jag skulle ut på men jag beskrev det som lågintensiv ansträngning under en längre period. Och det var ju faktiskt sant.

Plockade upp den förnämlige herr Larsson på tågstationen, tog färjan över där vi gick igenom tävlingen och hur jag ville ha det, checkade in på hotellet, fick i oss lite mat och rekade banan.
Gjorde några sista förberedelser och sen var det mat igen och dags att sova.
Vid det här laget var händerna fyllda med blåsor och kliade infernaliskt.

När vi kom till tävlingsområdet dagen efter var det en härlig stämning i luften.
Loppen avlöste varandra och när vi anlände så var 12h-loppet, 6h-stafetten och 3-marathon-under-hela-dygnet igång.
Jag smorde fötter, checkade av allt en sista gång och sen var det dags.

24h hade jag framför mig på en bana som var 1979m och bestod av ca 50% asfalt och 50% grusväg/motionsspår.
Klockan hade valt att hänga upp sig precis innan start så jag hade ingen koll på tempot.
Höll ändå igen och ville kunna vara kall och inte dra iväg för att skapa en "buffert".

Inledningsvis var det väldigt varmt.
Fy bubblan.
Drog av mig linnet rätt snabbt.
Bälgade i mig Ramlösa citrus, rackarns vad gott, och drack upp allt jag fick av Helen och Rune.
De hämtade is och jag fick en ishandduk över axlarna som kylde.
Småstrul som ont i näsan och ansiktet pga alltför hårt snörd skärm, kliande händer och solen störde mig.
Av med skärmen, på med hydrocortisonsalva på händerna (hjälpte inte speciellt mycket) och så var det bara att härda ut.
Jag låg jättebra till i schemat och fick höra att "det blir svalare snart".
Jaaaaaaaaasså du, det märktes inte.
Det hjälpte att blöta huvudet, men ville inte blöta ner hela mig pga skavsårsrisk.

Jag sprang för mig själv, uppfattades förmodligen som ofantligt osocial då mina 24h-lopp förmodligen är de dygn jag är mest tyst under hela mitt liv.
Men det är så jag funkar.
Framåt framåt, lurarna i öronen och blicken framåt.
Efter ca 4 h fick jag en stark saltgrogg a´la Rune.
Den gjorde susen.
Snart flög jag fram och allt kändes lättare!

Jag åt/drack vartannat varv och det jag fick i mig var:
- Inlagda persikor, 1/4, upphackat så det bara var att hälla i sig.
- Blåbärssoppa
- Daim
- Swebars, pepparkaksmaken var en höjdare :)
- Lakritsnappar, lite då och då, smarrigt
- Vitargo
- Coca cola
- RedBull
- Hammers Gel
- Vatten
- Ramlösa

Jag gick i tretimmarsperioder var gäller energin.
Första tre timmarna var det Vitargo, blåbärssoppa och något ätbart. Följande tre timmar var det vatten och gel.
Magen höll sig perfekt och jag slog rekord i lågt antal toabesök på ett 24h-lopp för min del.

Mörkret kom och jag var glad.
Natten kom och så gjorde också regnet.
Det störde mig inte alls.
Först fick jag på mig regnponcho, som jag upptäckte efter två varv tog alldeles för mycket vind.
Av med den, på med nya torra kläder och regnställ.
In med kepsen under luvan och sen var det framåt igen.

Fötterna mådde hyfsat förutom en blåsa som gjorde förbaskat ont och var förbaskat liten när jag väl fick av mig skorna för att ha ihjäl den.
Bäbisblåsorna kliade men det hjälpte att knyta händerna.

Jag fick fyra svackor, men med hjälp av Rune och Helen tog jag mig igenom de.
Saltgrogg, pepp och lite hederligt jävlar anamma tar en igenom det mesta.

Jag insåg någon gång på morgonkvisten att jag inte skulle nå mitt första mål, som var högt satt.
När det var fyra timmar kvar sa Helen till mig att om du lägger i en till växel så slår du dig själv.
Pers är alltid pers och nu var det dags att slita på riktigt.
Tog bort den ena av mina två gå-sträckor så jag bara fick gå i "backen" (ok det kanske inte såg ut som en backe för omvärlden men tro mig, efter 20h löpning så var det en backe).
Det gick tungt, kändes inte som jag fick ut någonting i benen.
Betonglår.
Men tydligen tog de mig framåt.

Jag hade ingen uppfattning om hur långt jag hade sprungit, det enda jag hade fått höra var om jag låg enligt schemat.
Jag visste att Maibritt Skovgaard gick jättebra, den tjejen tuffade på som ett ånglok hela tiden. Ett väldigt snyggt sådant också :) hon hade en North-Face-jacka under natten som jag blev grymt avundsjuk på.
Men nu var det mitt lopp det gällde.
Framåt framåt.
Jag hade förklarat att hur det än går så är det skurtrasa som gäller när slutsignalen går.
Ett varv till.
En timme till.
Bara två timmar kvar nu.
Helv*** vad det gör ont i benen.
Vaderna var som fiolsträngar.
En timme kvar.
Nu bränner det överallt i kroppen.
Benen gör så jävla ont.
Jag ser inte Maibritt, går hon? Ligger hon? Hon sprang.
Tänker att "blir jag kissnödig nu då pissar jag f*n ner mig, jag kan inte sätta mig, då kommer jag aldrig upp."
Det behövdes som tur var inte :)

Inte långt kvar nu.
Jag går ut på vad förmodligen blir mitt sista varv.
Tugga nu.
Jag flämtar och grinar illa.
Nu gör det riktigt ont.
Vid 300 m kvar möter jag Rune och Helen.
"Gärna medalj, men först en rejäl kollaps", skriker Rune.
Jag ser varvningen och försöker öka, lyckas lite men sen går slutsignalen och jag ramlar bokstavligt ihop i en hög på marken.
Andas, mycket, blundar, ser stjärnor.
Satan, vem har kommit på det här med att springa i ett dygn?
Funktionärerna kommer snabbt med en filt. Underbara danskar! Som för övrigt hejade på mig varenda varv, trots att jag förmodligen såg ut som en hej-kom-och-hjälp-mig-person under större delen av dygnet. Mitt största tack till alla underbara funktionärer!

Får på mig lite kläder, lite vatten, ligger kvar. Andas, hostar, känner att det skulle vara skönt att kräkas lite.
Helen tar av mig skorna, helt frivilligt.
Mer kläder.
Iväg till prisutdelning efter ett tag.
Får ytterligare en filt.
Haltar upp på prispallen tillsammans med Maibritt.
Tar stolt emot min pokal.

Mina underbara H och R hämtar bilen, packar grejjer och sen bär det av till duschen.
Brrrr så skönt.
Nya fräscha kläder.

Vi åker till färjan och klarar incheckningen med tre minuters marginal.
Buffé, två öl, och sen somnar vi på bänkar i korridoren.

Vi ankommer Varberg i tid, droppar Rune vid tågstationen och börjar sedan bilfärden mot Skövde.
Varm bil med en trött och stolt Maria som snart somnar lite till och från.
Landar in på Helens soffa och fortsätter på den vägen.

Ett stort tack till Rune och Helen som offrade sin helg för att följa med och stötta mig i Danmark!
Jag kan inte tacka er nog!

Tack Sören Rönn Hansen och ditt team för ett fantastiskt arrangemang!
Tack Maibritt Skovgaard för en bra match :) hoppas vi möts igen!

Tack kroppen för att du låter mig klara av såna här strapatser.
Jag lovar att ta hand om dig <3

Hur långt det blev till slut?
209 770 m.

Bäbisblåsorna då?
Jo, nu är de uttorkade och i princip borta.
Och jag, tydligen immun :)