lördag 5 maj 2012

På liv och död

Idag skulle jag och min bättre hälft ha en trevlig dag, titta på Kungsholmen runt, heja på vänner och njuta av solen. Allt det där skedde men fick ett abrupt slut.

Vi stod ca 200m innan mål (banan var för övrigt väldigt förvirrande när man var åskådare, måste sluta vara åskådare på lopp och delta i samtliga istället) när vi plötsligt ser en kille i kanske 35-årsåldern stanna, "Varför stannar han, det är ju så nära mål?" tänkte jag. Han såg ut som han behövde kräkas, stod framåtlutad över knäna sådär som man gör när man är väldigt trött och slut.
Sekunden senare så faller han handlöst ner i marken och börjar krampa.
Ryggmärgsbeteendet att agera sätter in och vi rusar fram, Rikard tar tillsammans med en annan åskådare tag i situationen medans jag springer och letar efter sjukvård och ser till att någon ringer ambulans.

Sen när jag kommer tillbaka dryga minuten senare, har de påbörjat HLR. Och det är nu jag är så otroligt tacksam för att Försvarsmakten genomför detta, samt att man är tränad i att AGERA i alla situationer.
Snart anslöt en kille som var narkosläkare, han tar kommandot och håller kontrollen över patienten, vi fortsätter med kompressioner och inblåsningar. 30-2, 30-2, inget händer, 30-2, 30-2, "Vart fasen är ambulansen?????" 
Jag tappade helt tidsuppfattningen, ingen aning om hur länge vi höll på. Det fanns kunnigt folk där och vi hjälptes åt, det kom en till läkare, hörde de två prata med varandra om vad de skulle rapportera till ambulanspersonalen, som alltid är jag stum av beundran inför proffesionella människor.
Ambulansen kom, adrenalinsprutor åkte fram, defibrilatorn sattes på. 

Vi backade undan och lät de göra sitt jobb. Ambulansen åkte iväg och vi stannade kvar med polisen som hade lite frågor.

Hela situationen kändes overklig men jag är glad att jag agerade på det sättet jag gjorde. Jag har länge funderat på hur jag skulle reagera om jag ställdes inför någon liknande situation, nu vet jag.

Tyvärr ringde polisen för ett tag sedan och ville ställa lite mer frågor, de berättade också att han tyvärr inte hade överlevt..........

7 kommentarer:

  1. Nej, fy vad otäckt!!! Strongt av er att reagera så snabbt, oerhört tragiskt att det inte slutade bra!

    SvaraRadera
  2. Maria!!! Jag har varit med om något liknande väldigt nyligen och var lika tacksam då att det satt i ryggmärgen att börja med HLR. Borde vara obligatoriskt att kunna och uppdatera sig! Bra agerat!

    SvaraRadera
  3. Fruktansvärt hemskt! Tack för att du delade med dig, dock. Nog dags att fräscha upp HLR-kunskaperna.

    SvaraRadera
  4. Oh shit!! Riktigt starkt agerat! Fy fasen vad obehagligt! Overkligt, men ändå mitt i verkligheten...

    SvaraRadera
  5. Väldigt bra insats - tragiskt att det inte funkade hela vägen... All cred till er som hjälpte till så fort!

    SvaraRadera
  6. Susann Lindelöf6 maj 2012 kl. 21:16

    Så oerhört tragiskt och så ung. Vilken fantastisk insats av er som fanns där och gjorde det som måste göras sedan så räcker det inte alltid. Jag är ändå övertygad om att killens familj kommer att vara stort hjälpt i att bearbeta och acceptera när den fasen kommer genom vetskapen om att han snabbt fick all den hjälp som var möjlig att ge av er som fanns där när det som inte får hända ändå hände. Stor kram till er...

    SvaraRadera
  7. Tack alla för era kommentarer, man hoppade så innerligt när ambulansen körde iväg. Men tyvärr räcker det inte till ibland, efteråt så kände jag mig rätt värdelös. Har nog inte tagit in det riktigt än

    SvaraRadera